Min fru Sanna genomgick hjärt-lungtransplantation 1989 och när hon efter tio år blev sämre gick vi på många undersökningar. Lungorna och hjärtat visade finfina värden, men hon samlade på sig massor av vätska – benen, armarna och kroppen svullnade upp. Efter många om och men var det en läkare som började intressera sig för njurarna. Sagt och gjort men resultaten var minst sagt nedslående, bara 8 % kvar av njurfunktionen. Jaha, vad gör vi nu då? Vi var på Huddinge sjukhus när läkarna började prata om att sätta Sanna på väntelista för njurtransplantation. Jaha det vet man ju hur lång tid det kan ta. Jag fick en spontan tanke, tror du att jag kan donera? Läkarna tittade på mig och sa att vi kan ta ett blodprov. Sagt och gjort. Efter en timme kom han in och såg glad ut. Du är en nolla. Jaha, och vad betyder det då? Du kan donera till alla men själv bara ta emot från en nolla.
Det blev massa olika prover och samtal med psykologer. Det var ständiga upprepningar, är du säker? Suck, jag har aldrig varit mer säker. Alternativet var inget alternativ punkt slut. Sanna fick börja med påsdialys som funkade ganska okej, men vi blev rätt så begränsade i vårt dagliga liv. Hon var tvungen att gå ner 25 kilo och det gick bra. Datumet för transplantation blev bestämt till 2 februari 2004. Vi tog taxi till Huddinge sjukhus och blev inskrivna. Mer prover och det såg fortfarande bra ut. Nu Kör Vi!
Tidigt på morgonen blev jag nerkörd för operation. Kommer ihåg att det var enormt många gröna rockar, sen dimmade jag in. När jag vaknade fattade jag inte var jag var, det var ett rum med många sängar och syrror som sprang hit och dit. Jag slumrade till igen men väcktes av att en blodtrycksmanschett satte igång på min arm. En syster kom och kollade då och då. Tittar till höger, där ligger min älskling. Där låg vi i ett dimmigt rus och glodde på varandra. Jag somnade igen och kördes till mitt rum. En syster kom in och jag frågade hur det var med Sanna? Hon mår bra och njuren jobbar för fullt.
Jag fick hjälp att komma upp från sängen och fick släpa runt en droppställning med morfinpump som jag kunde aktivera. Det skulle jag aldrig gjort, jag fick världens illamående, det blev nog lite för mycket morfin för mig så jag bad dem koppla loss mig. OBS!! Tips för blivande donatorer: skippa morfinet. Jag gick med rullator till Sanna, där låg min älskling alldeles nyvaken och vi var lyckliga att det äntligen var gjort. Vi låg kvar på sjukhus ca en vecka.
Jag blev sjukskriven 8 veckor och repade mig snabbt. Det var sköna veckor, vi gjorde massa saker som Sanna inte orkat göra förut. Resultaten blev perfekta, min njure fungerar utmärkt med sin nya ägare Sanna. Så slutsatsen av min donation är att jag skulle göra om det alla dagar i veckan. När jag skriver detta har vi haft över 14 fantastiska år tillsammans och det är fler kvar. Så ni som funderar hur det är att leva med en njure kan jag säga det är precis som före donationen. Så tveka inte om ni är friska. Det är värt det jag lovar.
Med vänliga hälsningar Håkan Sköldberg