Jag heter Jessica och jag är en av de personer som donerat en njure anonymt. Om du skulle få veta att ditt barn, din partner eller din vän skulle donera en njure anonymt, vad skulle du tänka? och vad skulle du säga till personen?
Jag tänkte jag kunde sammanfatta lite av de frågor jag fått om just detta och försöka svara på dem. Frågan om ”varför” är nog den vanligaste frågan jag får, och det är kanske inte så konstig heller. Att få möjligheten att hjälpa en annan människa är ju det som det hela handlar om.
Tacksamheten att få göra något för någon annan är inte att förakta. Förhoppningsvis har den personen fått ett helt nytt liv. I just mitt fall, när jag är en anonym donator, får jag inte reda på vem mottagaren är och hur det går för personen. Men tankarna finns där såklart. Sen kan man ju fråga sig varför jag gör detta för en person som jag inte känner.
För mig gör det ingen direkt skillnad, beslutet att donera till en närstående hade kanske gått lite snabbare att ta, men det är ju samma tanke i båda dessa situationer som gör att jag vill donera. Jag ska erkänna att jag även fascineras av kroppen. Hur fantastiskt är det ändå inte att kunna ge bort något så livsnödvändigt i ens kropp och få det att matcha med någon annan?
Nästa fråga som ofta kommer upp är ”hur länge har jag tänkt på att göra detta”? Jag skulle säga att jag tänkt på det länge. Det kanske började redan när jag var ung och såg på en dokumentärserie om en kille som var sjuk i en hjärtsjukdom och behövde ett nytt organ. Det var så svårt att se personen så sjuk och veta att den enda räddningen var att få ett nytt hjärta. Jag kommer ihåg att jag då var i samma ålder som killen i dokumentären och att det gjorde det ännu mera jobbigt och skrämmande. När jag sedan som vuxen fick reda på att man kunde donera en njure anonymt var jag redan inne i detta med att donera då jag i några år varit deltagare i olika studier och till exempel donerat benmärg, ryggvätska och blod till forskning.
Var det då ett lätt beslut att ta? Det är en stor process att bearbeta, både psykiskt och fysiskt. Många tankar och funderingar kommer. Etik och moral vävs också in. Vad skulle hända om en anhörig skulle behöva hjälp och jag har donerat en av mina njurar redan? Vad tycker mina nära och kära?
Jag hade mycket stöd av familj och vänner även om det fanns några personer som inte riktigt kunde förstå mitt val heller. Oftast tror jag det handlar om rädsla och omtanke hos de personer som tyckte mitt beslut var fel. De diskussionerna tyckte jag själv var jobbiga och svåra att ta. Nej, så ett lätt beslut kan jag inte säga det var, men när jag väl bestämt mig så kändes det plötsligt så självklart.
Hur lång tid tog processen från att jag beslutade att jag ville ge bort en av mina njurar till det blev dags? För mig tog det ett och ett halvt år innan jag slutligen fick ge bort en av mina njurar till någon som behövde den. Det hela var en lång väntan med många bud fram och tillbaka. Vid flera tillfällen kände jag mig frustrerad. Ska det vara så svårt att få hjälpa någon? I efterhand kan jag tycka att frustrationen hjälpte mig skärskåda mig själv och mitt val. Jag förstår nu också hur många olika faktorer som spelar in när man som i mitt fall ska hitta en person/en mottagare där vi båda matchar varandra.
Hur förberedde jag mig inför donationen? Ja hur skulle det bli efter min donation? Hade jag tänkt så långt? För mig var det viktigt att ta reda på så mycket som möjligt om njurdonation innan den gjordes. Broschyrerna jag läste från sjukhuset gjorde mig mer vetgirig. Så jag försökte hitta mer information. MOD visade sig ha just detta. Här fanns en mängd berättelser och information, där fick jag också kontakt med en anonym donator, vilket jag var glad för. Jag läste böcker och forskningsresultat och var med på informationskvällar som sjukhusen anordnar om detta.
Det är viktigt att komma ihåg att min resa inte kommer se precis likadan ut som för någon annan person. Men jag tänkte att denna information skulle ge mig värdefulla tips och råd. Men hur blev det sen efter min donation? Ingen vet hur man kommer att må efter en donation. Jag hade hört att man kunde bli väldigt trött och ha smärta ett tag efter operationen. För mig gick själva operationen och dagarna efter över förväntan. Jag blev väldigt väl och fint omhändertagen på sjukhuset.
Jag var trött men det var hanterbart och någon direkt smärta hade jag inte heller. Jag kommer däremot ihåg att jag väldigt lätt blev berörd och hade lätt för att gråta flera veckor efter operationen. Tack och lov var det tårar av glädje och tacksamhet. Det är emellertid inte ovanligt att känna tomhet och lite nedstämdhet efter en sådan operation och då finns det hjälp att få. I dagsläget känns det bra och den njure som är kvar verkar kunna sköta jobbet själv.
Jag hoppas min berättelse kan vara av intresse för någon. Det finns så mycket tankar och fina möten som jag har haft i denna process. Jag skulle kunna skriva så mycket mer om detta men det får vänta. Jag vill avsluta min historia med dessa ord.
Ett par ord som en läkare sa till mig vid ett tillfälle och som jag alltid kommer bära med mig!
”Detta du Jessica, var kämpeflott!”