Min förhoppning är att vår historia skall påverka någon annan så mycket som kvinnan i radion påverkade mig och att DU funderar över beslutet att bli levande donator och rädda liv. Att du kommer fram till Ta en av mig, jag har ju två!
För några år sedan satt jag i en bilkö på väg till jobbet i Stockholm och slölyssnade på RIX FM medan trafiken kröp fram på E4 Uppsalavägen. På radion hade de en programpunkt som var att man kunde ringa in och hylla eller uppmärksamma någon som betydde något speciellt. De ringde då upp en kvinna som förvånat svarade (jag lyssnar fortfarande bara med ett öra..) och när de ber henne berätta varför hennes arbetskamrat har nominerat henne till detta så berättar hon sin historia som gjorde att jag började lyssna aktivt och med glädje kröp vidare i trafiken! Berättelsen var att hennes arbetskamrat behövde en ny njure. Han stod i donationskö men tiden gick och han var alltför långt bak i kön. När han en dag på jobbet samtalade med henne om detta så säger hon: – Men ta en av mig då? Jag har ju två!
Och så blev det. Han som ringde in berättade om sitt nya liv och vad det betytt för honom. Att få livet tillbaka. Historien fångade mig så otroligt och den fanns med mig i flera dagar efter det. Konstigt, tänkte jag, hur vissa historier och händelser dyker upp och gör sådana plötsliga och starka intryck. Det visade sig inte alls vara konstigt. Historien dök inte bara upp. Jag tror den kom till mig på något vis.
Några år senare, december 2010, får vi nämligen beskedet att min storebror Pers njurar skadats allvarligt på grund av, vad vi upplevde, dålig uppföljning av sjukvården i samband med hans höga blodtryck. Hans njurfunktion hade hamnat i ett läge där behandling inte kunde återställa funktionen utan istället försämras det långsamt mot dialys och, om möjligt, transplantation. När det här alldeles för sent upptäcktes, i december 2010, hade Per enbart 33 % njurfunktion kvar. Pers enda möjlighet var att få en ny njure. Historien om kvinnan som donerat dök upp direkt. Jaha, tänkte jag, det var därför jag hörde programmet och det var därför hon påverkade mig så mycket. Jag ska donera en njure till Per! Allt var självklart. – Men ta en av mig då? Jag har ju två!
Vi väntade i tre år på donationsutredningen. Du kan nämligen inte ta emot en ny njure om dina egna fungerar hyfsat, risken för avstötning är betydligt större då, varför vi behövde avvakta tills Per blir sämre. Det har varit knepigt och lite frustrerande. För båda. Att veta att vi har en lösning men att han måste bli sämre innan det går! Under åren har han sakta men säkert blivit sämre, men det har ändå fungerat med rätt kosthållning och vila.
Mitt i vår väntan fick min man ett erbjudande om jobb i Förenade Arabemiraten. Efter kontakt med Pers njurmottagning fick vi beskedet att donation förmodligen inte är aktuellt förrän hösten 2014. Vi flyttade ner till Dubai i september i höstas och efter tre veckor mailar min bror.
– Du behöver kontakta njurmottagningen…
Sagt och gjort, det visade sig att Pers värden börjat kliva neråt. Nu låg njurfunktionen på ca 15 %, och de ville starta donationsutredningen! Aningen komiskt tyckte vi. Här har vi väntat i tre år och så blir det när jag nyss lämnat landet.
En planerad hemresa till Sverige fanns redan och Carina, sjuksköterska på njurmottagningen på Akademiska i Uppsala, genomförde ett mindre trolleri när hon fick in tider för alla mina prover, läkarbesök, kuratorbesök och röntgenundersökningar på tre dagar!
Tisdagen den 5 november kl.08.30 startade jag njurdonationsutredningen på Akademiska i Uppsala, samtidigt hade Per (som bor i Härjedalen) blivit sämre och åkt in till sjukhuset i Östersund. Han hade börjat må sämre av en infektion som han dragits med i några veckor. Kl.11 var jag klar och på väg till bilen. Då ringer Per och säger, lite omskakad, att hans värden har tvärdykt och att han nu ligger på ca 7 % njurfunktion.
Jag vände och gick tillbaka till njurmottagningen och swisch så ökade tempot! In igen och ta ytterligare prov för att tjäna tid. Efter tre års väntan och förberedelse blev det lite omtumlande när jag upplevde att NU måste det ske?! Och vi vet ju inte ens om jag passar som donator? Huvudet snurrade för fullt och i både Uppsala och Östersund togs prover och samtal fördes för att få grepp över hur brått det nu var och för att påskynda utredningen kring om jag passar som donator. Jag undrade ju om jag ens kunde åka tillbaka ”hem” till Dubai eller om jag skulle stanna direkt??
Men så går det ju naturligtvis inte till, lugnade mig den fina personalen på njurmottagningen. Per får dialys och klarar sig fint under tiden som utredningen blir klar och OM du nu kan donera så planeras ett transplantationsdatum in inom två månader.
Tre veckor senare fick vi beskedet att alla prover och röntgen såg bra ut. Tjoho! Det blev ännu lite mer väntan över jul och nyår, men knappt några dagar in i januari kontaktades vi av Akademiska. Jag fick boka biljett hem från Dubai. Några dagar senare träffade jag och Per transplantationskirurgen. Vi blev godkända. YES! Äntligen. Transplantationen är planerad till den 27e februari!
Att se min bror bli sämre och sämre och bara gå och vänta på att hjälpa, det har varit oerhört frustrerande. Än mer frustrerande hade det varit för Per om han inte hade haft en levande donator. Njurdonationskön i Sverige är väldigt lång. Många klara inte väntetiden. Och vi andra lever med två. En extra. Det tycker vi är dålig matematik. Därför vill vi vara med och påverka frågan om levande donatorer genom att berätta om vår resa. Min förhoppning är att vår historia skall påverka någon annan så mycket som kvinnan i radion påverkade mig och att DU funderar över beslutet att bli levande donator och rädda liv. Att du kommer fram till Ta en av mig, jag har ju två!
// Maja Fingalsson och storebror Per Roslund