Marie – Tacksam att jag får ha kvar min pappa i livet.

Jag ville hjälpa min pappa genom att ta bort hans begränsningar att få leva livet. Jag bestämde mig för att donera en njure till pappa efter det att han hade fått ett blodtrycksfall under sin dialys. Dagen innan blodtrycksfallet hade han fått i sig för mycket vätska när han åt potatismos hemma hos mig. Att inte kunna äta vanlig husmanskost är ett begränsat liv tycker jag och jag önskade att min pappa skulle få mer utav livet. Jag ville göra skillnad för pappa och jag sa till honom “-Nu ska du få en njure utav mig”. Han tyckte att det kändes fel att jag skulle donera till honom men jag kontaktade pappas läkare och min utredning om jag var en lämplig njurdonator till pappa började.

Ett par år tidigare hade jag mist min farbror som även han gick på dialys. Pappa gick ju också på dialys, så jag visste att det var påfrestande för hela kroppen, särskilt när det fanns andra sjukdomar med i bilden. Jag var rädd för att mista en nära anhörig till. Pappa gick hela tiden runt med en personsökare eftersom han stod i donationskön för att ta emot en nekronjure (njure från avliden), men den pep aldrig.

Nio månader senare var min utredning klar och jag blev godkänd som donator! Pappa var då tvungen att välja om han skulle stå kvar i donationskön för att få en operationstid för njurtransplantation eller gå ur kön. Valet gav pappa etiska tankar men jag stod på mig och datum för donationen sattes till den 28 mars 2001.

Operationerna lyckades för oss båda. Min gamla njure, som nu var pappas njure, började genast fungera och dagen efter pratade jag med honom i telefon, det var underbart att få höra hans röst. Andra dagen kunde jag även med stöd gå till pappa och vi fick träffas igen. Det var ett känslosamt ögonblick som ingen av oss glömmer. Njurdonationen hade gått bra och vi båda upplevde lycka tillsammans!

Jag lever samma liv fast med en njure istället för två. Jag har normala njurvärden och jag har även fött två barn efter donationen. Jag är stolt över mitt beslut att donera en njure, allt blev som jag önskade. Det har gjort att jag fått mitt motto att; ”När jag kan leva med en njure, vet jag att jag kan vara död utan alla mina organ”. Detta har vidare lett mig till att engagera mig i MOD. För mig är viktigt att alla människor tar sitt personliga ställningstagande för organtransplantation.

När pappa fick min njure återgick han till ett liv utan stora begränsningar. Jag är tacksam för att jag får ha min pappa kvar i livet. Nu, 18 år efter donationen, blir min njure myndig i pappa och den 28:e mars ska jag fira livet!

/Marie