Du bar mitt liv
Vi möttes i skymningen av ungdomen,
där musiken svävade lätt som dun
över ett golv av första gester,
din hand i min – ett påbörjat eko.
Nu
medelålderns tystare timmar,
när kroppen spricker i sina grundvalar
och läkarens röst
är en sten som sjunker i vattnet.
Jag var ett sjunkande skepp
och du –
du hann före stormen.
Innan någon frågade,
hade du redan svarat.
Ditt ja var tyst
men bars av berg.
Vi låg i våra skilda rum
nakenhetens ödmjuka ceremoni,
två kroppar,
två halvor av samma tystnad.
När de rullade dig till mig,
sängen stannade i dörröppningen,
tystnaden dånade.
Vi fick inte röra varandra.
Du viskade:
jag älskar dig
och jag svarade
med min mun fylld av gråt.
Dina ögon,
alltid klara,
bar nu ett stråk av fjärran –
barnens ansikten kanske,
i tankens ljusaste skrymsle.
När de rullade dig bort
ville jag riva världen i stycken,
ropa:
Stopp! Vi hittar ett annat sätt.
Inte hon. Inte hon.
Men jag teg.
Som man tiger inför ett mirakel.
Sedan —
blixtrande lampor,
glas, metall, och sömn.
När jag vaknade
var något i mig förändrat.
Din njure,
ditt mod,
din kärlek
slog rot i min kropp
och lät blodet sjunga igen.
Du vaknade till trötthet
från hälsa.
Jag vaknade till hälsa
från skugga.
Och vi började om,
försiktigt,
träningen, skratten,
stegen i gruset,
som förr –
fast mer.
Två kroppar
med samma rytm.
Två viljor
med samma eld.
Du bar mitt liv
som om det var ditt.
Och det var det.
Och jag älskar dig.
Med det stilla allvaret
som bara den som varit nära slutet
kan känna.
//Olle Andersson
Denna ”Donationspoesi” skickade Olle till Min historia på MOD. Den beskriver känslorna när hans fru donerade sin ena njure till honom för ett par år sedan. Den är så fin så den vill vi publicera här för er.
MOD – Mer Organdonation