Jag vill berätta om hur det kom sej att Mats fick en njure av mej. Vi går tillbaka ca 35 år till början på 1980-talet , då började jag köra lite motorcross på en lokal bana här i Torsås. Där träffade jag bland många andra en kille som heter Mats Vesterlund. Vi snackade lite och fortsatte med ’crossen’ några år . Vi var ju båda sk motornördar och höll dessutom på med veteran-motorcyklar i mitt fall och Mats med sina veterantraktorer. På senare år har vårat intresse övergått till bilar från 1930-talet och närmare bestämt Ford V8 . Dom kör vi en hel del med till större och mindre träffar på sommarhalvåret. Det passar ju våra damer också som gärna åker med. Så har åren gått och vi har fortsatt att umgås och livet har haft sin gång. Tills nån gång 2013 när Mats talade om att han hade problem med hälsan, det var njurarna som höll på att ge upp.
Efter en tid blev Mats riktigt sjuk och blev inlagd och fick den ena njuren borttagen och för att fungera med sin andra starkt reducerade njure fick han börja med dialys. I detta stadiet förstod jag allvaret med situationen och tänkte lite för mej själv att detta kanske jag kan hjälpa till med. Jag kollade lite på nätet och kunde konstatera att man är född med två njurar men faktiskt bara behöver en njure. I min släkt har vi inga problem med våra njurar mej veterligt så jag bestämde mej att erbjuda Mats en av mina om det var möjligt. Mats blev nog överraskad och sa att han kanske inte ville pga ev risker för mej.
Vid nästa läkarkontroll som Mats var på, så nämnde han i alla fall det för sin sköterska som talade om att det inte var Mats sak att bedöma och informerade honom om att, var det så att jag skulle tänka mej bli donator så skulle jag personligen ta kontakt med njuravdelningen och påbörja en utredning. Jaha sa jag, då gör jag det så får vi se. Jag började utredas med en massa prover, träffa kurator och psykolog, fystest på träningcykel mm. Utredningen var uppdelad på besök med några veckor emellan och jag blev godkänd i den ena efter den andra. Till slut sa man att jag var godkänd som donator och först då talade jag om för Mats att allt hade gått bra.
Vi hade inte pratat om det under tiden, jag ville att det skulle få smälta in hos mej i min egen takt. Nu är vi framme vid vintern 2013-2014 och Mats var inte mogen för en transplantation än efter operationen som han varit med om. Våren kommer och går och på sommaren undviker man att göra transplantationer vilket gör att det blir lite utdraget och man går lite i ovisshet. Men så i början av oktober, jag sitter i bilen, när de ringer från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och säger att den 15 oktober är Mats och jag inbokade för donation och transplantation. Jag säger OK, jag är med.
Vi åker tåg upp 14 oktober och blir inlagda och förberedda på vad som ska ske dagen därpå. Jag fick träffa läkaren som berättade vad som skulle hända och jag fick min sista chans att ångra mej. Operationsdagen körs vi ner till op-salen och sen vet jag inte mera förrän jag vaknar upp igen. Jag fick höra att det gått bra . Dom hade gjort operationen enl titthålsprincipen så såren var inte så stora . Jag var redan uppe och gick några steg på kvällen. Mats fick åka tillbaka igen, så han kom inte till salen förrän midnatt, det kändes fantastiskt när han rullades in. Det var visst någon blödning dom fick ta hand om. Nu var vi konvalescenter och hade det bra med fin service och vi var nog båda ganska medtagna, men glada. Fem dagar senare fick jag åka hem, ’resan’ var över för min del.
Mats och jag har samma blodgrupp och som vi skojade ’samma intresse’ inte helt oviktigt i detta ärende eller…..
Nu har vi firat 2 år sen operationerna, Mats och jag och vi mår fint. Mats är idag 60 och jag är 64 år.
// Mats