Jag känner mig stolt över att kunnat hjälpa min svåger att få tillbaka sin livskvalité!
Jag ska berätta min historia om varför jag valde att donera en njure till min svåger Mathias och börjar med att backa bandet ca 5,5 år bakåt i tiden. Hösten 2016, min sambo Linn och jag skulle snart få vårt första barn och vi svävade på moln av lycka. Jag hade precis börjat min introduktion på ambulansen. Linn har syskon både på sin pappas och sin mammas sida.
På hösten 2016 fick vi veta att Linns ena lillebror på sin pappas sida hade fått en hjärnblödning och låg nedsövd. Tiden stannade upp och vår lycka av att få vårt första barn togs mer eller mindre bort från oss. För att göra denna historia kort, under den tiden som han låg nedsövd så svävade han mellan liv och död, men som tur var överlevde han.
Nu kan vi väl få vara föräldrar utan att något mer hemskt ska hända oss och våra familjer, nej inte riktigt ännu! Hösten 2017 dog en annan av Linns lillebröder, vår förstföddes gudfar. Livet rasade åter igen, nu riktigt ordentligt.
Men nu då, nu kan väl livet bara få flyta på, nej inte riktigt ännu. Nu var det Linns mammas otur att drabbas. Hon fick cancer! Operation och strålning, så blev det bra.
Nu kan väl ingenting mer hända tänker ni, jodå. För drygt ett år sedan blev Mathias, som är njursjuk sedan födseln, sämre i sin njure som han fick av sin pappa för 10 år sedan.
Häng med på min berättelse om varför jag valde att utreda mig för att kunna få donera min ena njure till Mathias.
Jag minns att jag och min sambo Linn satt vid köksbordet efter att barnen hade somnat. Båda stirrade ut genom fönstret med en viss tomhet. Båda tänkte att när ska oturen i vår familj ta slut?
För mig kändes valet väldigt rätt, att erbjuda mig som organdonator. Men jag visste inte om jag skulle bli godkänd, men att genomgå utredningen kändes självklart.
Varför kändes det så självklart? Jo, av två anledningar egentligen. En anledning har jag börjat att berätta i början av min text, efter att ha varit med om allt skit och sett hur det dels har påverkat min sambo, sen så ville jag på något sätt göra nytta. Jag ville inte få se henne sitta hos ytterligare ett syskon på sjukhus flera gånger i veckan med ovisshet om livet skulle ta slut eller att se henne få begrava ett syskon till.
Den andra anledningen är att Mathias och mina barn har en så fin relation till varandra, även jag och Mathias. Vi är som “brother from another mother”.
Där vid köksbordet sa jag till min sambo, ” jag vill donera en njure till Mathias”. För henne var det okej. När jag ringde Mathias och berättade detta låg han på sjukhus.
Ingen trodde nog att det skulle gå så här “fort” från han blev sjuk tills att han behövde en ny njure. Men jag bad honom nämna till sin läkare att det fanns en person som ville donera.
Någon dag senare fick jag ett sms från min sambo som sa att Mathias läkare kommer ringa dig! Nu var hans njurvärden dåliga och en plan behövdes.
För mig kändes det som ett slag i magen och jag tappade luften, nu var det på riktigt. Någon dag senare blev jag uppringd av Mathias läkare som ville få bekräftat om jag ville göra en utredning för att kunna få donera min ena njure, och mitt beslut stod jag fortfarande fast med. Ytterliga en läkare, som skulle ha hand om mig och utredningen ringde och vi bokade in ett datum för första träff och undersökning, nämligen den 22 april 2021.
Mathias blev allt sämre för varje månad, i början hade han en njurkapacitet på 15 procent och i december 2021 påbörjade han dialys.
Utredningen tog ca 7 månader. Det var många steg i utredningen som skulle göras för att veta om jag var tillräckligt frisk och att mina njurar var bra.
I november träffade jag en läkare och koordinator på Huddinge sjukhus för att planera in för operation. Det var första gången på hela utredningen som jag blev nervös. Jag satt ensam i väntrummet, pulsen steg och jag började må lätt illa. Efter samtalet med läkaren och koordinatorn kändes allting så mycket lättare. Koordinatorn har varit ett stöd under hela tiden inför operationen.
Planen var att v. 4 skulle operationen ske, men då blev den inställd pga att Mathias hade för dåliga blodvärden, v. 8 planerades in i stället. En vecka innan fick jag Covid-19 och operationen ställdes in på nytt. V. 12 blev inbokad och både jag och Mathias var oroliga för att även den skulle ställas in, ja med all otur vi har haft sedan 2016 så var väl inte det helt orimligt.
Men, v. 12 blev det. Vi blev opererade den 23/3. Under hela utredningen har jag känt mig väldigt lugn, utom en gång. På operationsdagen var jag övertygad om att jag skulle vara så nervös, men faktum var att jag kände mig så lugn och trygg. Kanske var det för att jag själv arbetar inom vården och vet hur det fungerar inför en operation med förberedelser, sövningen osv.
När jag blev hämtad av narkossjuksköterskan så kände jag igen rösten, det gjorde mig nog lugn. Vi började prata och kom fram till att båda hade jobbat på samma akutmottagning för längre sen. Personalen på operation var så proffsiga och förklarade hur det skulle gå till, ytterligare en faktor som gjorde mig lugn.
Jag vill avsluta med att säga, det här beslutet har jag inte ångrat, i stället känner jag mig stolt och lycklig över att ha kunnat få hjälpa Mathias att få tillbaka sin livskvalité och få börja leva igen.
Tack för att ni orkat läsa min historia.
Mvh Thomas Halin