Njurdonation – min resa som donator
I juli 2015 fyllde jag 50 år.
Min hittills fullt friska son Axel, då 24 år gammal, hade från och till haft svullna fötter och vader. Den här dagen var det svullet igen men jag tänkte att det går nog över bara han rör på sig.
Istället gick svullnaden uppåt och det blev besök på akuten och så småningom Njurmottagningen på Danderyds Sjukhus. Efter mängder av provtagningar visade det sig att Axels njurar läckte äggvita, att han hade en sjukdom som heter FSGS som så småningom leder till njursvikt. Redan från början sa jag att jag gärna ville donera en njure den dagen det var dags för transplantation.
Åren gick och allt fungerade trots allt relativt bra med diverse läkemedel och täta provtagningar. Men så hösten 2023 blev allt mycket sämre, alla värden sjönk. Jag skulle nu utredas som eventuell njurdonator.
I december 2023 var jag på första läkarbesöket och passerade vikt, blodtryck, allmän läkarundersökning. Sen följde lungröntgen, glukosbelastning, magnetröntgen av njurarna, cykla med belastning – EKG, två långa samtal med kurator.
Axel hade vid det här laget börjat med bukhinnedialys och allt var ganska kämpigt. Fem månader senare i maj 2024 fick jag så äntligen samtalet att jag var godkänd som donator! Stor lättnad, då jag under hela utredningen varit extremt orolig att de skulle hitta något i mig som gjorde att jag inte skulle bli godkänd som donator samtidigt som min son blev sämre och sämre.
Operationen skulle ske på Sahlgrenska i Göteborg och vi hade ett par videosamtal med en jättebra sköterska där och så fick vi ett operationsdatum i början av september. Sommaren gick och jag förberedde på jobbet att jag skulle vara sjukskriven men så blev Axel riktigt dålig så operationen fick flyttas fram en månad till oktober. Det var riktigt tungt.
Men så blev det snart oktober och jag satte mig på tåget till Göteborg och tog en taxi till Sahlgrenska. Där fick jag återigen göra en massa provtagningar och träffa alla som jobbade där. Axel hade kommit dit två dagar tidigare för att “tvätta bort antikroppar” mot min njure då vi är blodgruppsolika.
Vi övernattade i Johannes Villan alldeles intill sjukhuset och tidigt på morgonen gick vi tillsammans till transplantations-avdelningen och jag vidare till operation. Allt gick bra och vi delade sedan rum. Axel var väl piggare än jag första dagarna men det kändes fantastiskt att vara där på Sahlgrenska och få så fin vård och bli så väl omhändertagen.
På dag fyra var det dags för mig att sätta mig på tåget och åka hem igen. Lite trött och medtagen men oerhört tacksam över att allt gått bra. Axel fick stanna några dagar till men sedan kunde även han åka hem. Medicinen för min återhämtning var att ta det lugnt och promenera så jag ökade mina rundor och strax kunde jag återigen gå min hund-runda i skogen på 4 km.
Nu, sex månader senare känns det som jag är fullt återställd men den största belöningen är att Axel mår bra. 
//Ulrika