Om någon frågade mig flera år sedan hur mitt skulle se ut idag, hade jag aldrig, verkligen ALDRIG, kunnat gissa rätt, inte ens i närheten av mitt verkliga liv som jag har idag. De flesta människor har sina drömmar och mål som de försöker uppnå och förverkliga. Jag har haft mina egna mål, att få högskoleutbildning, bilda en familj och få barn.
Jag har haft en liten dröm sedan jag var liten och den blev sann. Att få en dotter – allting föll på plats, mina drömmar blev sanna. Jag levde i en saga där jag inte visste att det skulle vända så oerhört snabbt och så dramatiskt.
Från att få min dotter på bröstet till att förstå att någonting var väldigt fel tog tre timmar. Och mellan det och beskedet om hennes sjukdom tog det fem dagar. Efter åtta timmars operation fick vi höra att vår dotter hade en allvarlig tarmsjukdom och hela hennes system var ur funktion. Det fattades nervceller på hela hennes tarm, magsäck och urinblåsa. Ingen visste hur länge hon skulle leva, ingen visste om vi skulle kunna ta henne hem. Dock visste alla att utan transplantation kunde hon inte överleva.
Hur man klarar av vissa stunder i livet, det förstår jag inte. Jag kommer fortfarande ihåg vilken smärta som kröp genom hela min kropp och tryckte på bröstkorgen så att man knappt kunde få luft. Det tog tid att lära sig sjukdomen, ännu mer tid tog det att resa sig upp igen efter det som hände vår älskade dotter.
Vissa perioder har vi bott på sjukhuset mer än hemma. Första året räknade vi antal sövningar och blodförgiftningar istället för tänder i munnen. När Lisa var nyfödd och jag grät konstant sade min mamma till mig att barn väljer sina föräldrar. Att hon valde oss för att hon visste vi skulle ge henne all uppmärksamhet, kärlek, vård och omsorg för att kunna leva. När det blir tufft tänker jag på det, att allt har sin mening.
Förra vintern fick vi ett telefonsamtal. Ett samtal att allting var klart, att Lisa sattes upp på transplantationslistan för sex organ. Alla prover är tagna, alla undersökningar är färdiga, det är bara en liten sak kvar – att vänta, väntan på nya organ, på den största gåvan. Jag hoppas att vi hinner fram, och att vår väntan inte blir för lång.
Jag vet aldrig när telefonen ringer och det är dags, men jag håller inte andan längre när jag ser skyddat nummer på min telefonskärm. Och när man väntar som minst på samtalet så ringer telefonen. De ringde sent en kväll och bad oss komma, vi skulle packa lugnt och köra själva till sjukhuset. Ingen av oss trodde att det var sant. Jag kommer inte ihåg hur vi tog oss fram. Hela natten förberedde vi vårt barn inför den stora operationen. Blodprovstagningar, undersökningar, skrubbningar. Vi gick igenom allt med ett leende på läpparna även om det kändes som att man kollapsade inombords.
På morgonen, fem minuter innan vi skulle åka upp och Lisa skulle sövas, ringde telefonen. Allt ställdes in… Organen höll inte måttet. Återigen ville jag bara… Jag vet inte om det finns ord som kan förklara hur man mår när man går igenom det. I alla fall, nu är vi på ruta ett igen. Vi har inget val, vi får resa upp oss igen och fortsätta leva så gott vi kan i väntan på nya organ, på livet. Och vi hoppas igen att vi hinner i vår väntan.
I mars har vi stått på listan i ett år, ett långt år, som har haft sina upp och nedgångar. För en månad sedan blev Lisa väldigt dålig och vi var väldigt rädda att det var slutet. Utan vårt fantastiska läkar- och sjukskötersketeam hade vi aldrig klarat av detta.
Jag skulle gärna vilja ge mitt barn allt jag har för att rädda hennes liv, men det kan jag tyvärr inte. Det jag kan göra är att berätta min historia för er och visa att organdonation räddar liv, och vi hoppas att det ska kunna rädda vår dotter.
Ta ställning //Mamma Anna
Med all min kärlek till dig
Jag får inte gråta så du ser mig
Jag får inte vara svag för din skull
Jag får le när du inte ens ber mig
Jag får vara stark.
Du är allt för mig, min lilla Lisa
Jag gör vad som helst för dig och lite till
Just för dig ska jag försöka visa
Hur det är underbart att älska att leva om du bara vill.
Livet är väl inte alltid
Som vi önskar oss, planerar väl,
Man får lära sig prioritera och anpassa
Så att det fungerar bäst för dig.
Man får inte glömma dina syskon
De betyder lika mycket som du gör
Men jag måste säga
Lite extra slår mitt hjärta just för dig.
Även om det händer att du ser mig ledsen
Får jag låtsas att det är ingenting,
Vill väl inte jag att du någonsin känner
Vilken smärta jag bär med mig runt omkring.
Jag ska vara bästa vän för dig, men inte bara mamma,
Jag ska vara stöd och kärlek, tröst och energi
Jag ska lära dig att vara stark för båda
Som själv jag alltid kommer bli.
Din mamma