I juli 2010 var det fint väder och jag var ute och solade på dagen och badade i grannens pool.
Jag hade börjat hosta mycket. På kvällen när jag skulle försöka sova och la mig ned så hostade jag ännu mer. Jag var uppe hela natten eftersom jag inte kunde ligga utan att hosta. Min man kom hem sent på natten. Vi satt och pratade en stund i köket. – Jag får nog åka till akuten på morgonen och tänkte då att jag skulle väcka grannen Malin vid sjutiden så att vi kunde ta oss dit. Jag var inte orolig, men hostan ville inte upphöra. Medan jag väntade på att Malin skulle knacka på dörren så kom det helt plötsligt vatten med hostan!!!
Vi kom iväg i bilen, jag hostade och kände helt plötsligt en svår ångest, att det här är något allvarlig. Jag började hosta ”rosa skum” i en påse. Jag bad Malin ringa 112! ”Säg att det är något med andningen”, lyckades jag få fram. SOS-sköterskan via telefonen, ville att hon skulle stanna bilen. Malin frågade varifrån de skulle skicka ambulansen: Den skulle köra från Kungälv, cirka 15 minuter norrut på motorvägen.
– Bra, sa Malin: då träffas vi på Kodemotet, halvvägs till Kungälv.
– Nej, sa sköterskan: Stanna bilen!!
– Nej, sa Malin vi möts i Kode. Hon var envis. Hon höll fast vid det hon sa.
När vi kom fram till Kode så hade inte ambulansen kommit än. Den kom ett par minuter senare. Det var de längsta två minuterna i mitt liv, jag kunde inte hålla mig upprätt, jag hängde i dörren och fortsatte att hosta rosa skum.
Så kom ambulansen. Jag hann uppge mitt personnummer och de gav mig en CPAP-mask (syrgas). Tyvärr förklarade inte ambulansmannen att han visste vad jag led av, att just en sådan mask hjälper behandlingen med vatten i lungorna. Jag blev ännu mera rädd när jag fick masken framför ansiktet och inte kunde hosta. Jag hörde sirenerna börja tuta och så blev jag medvetslös.
Man har berättat att jag fått ett cirkulationstopp, då jag kom in på akuten på Kungälvs Sjukhus. Flera sköterskor och läkare kämpade med hjärt- och lungräddning.
Dagen därpå sökte läkarna länge efter vad det kunde vara för fel. Jag hade inte, för dem, den ordinära bilden av hur en hjärtsjuk person verkar. De kunde ana ett förstorat hjärta när de röntgade en av mina lungor. De gjorde ett ultraljud på hjärtat och kunde se att jag hade svår hjärtsvikt. Kungälv tog kontakt med Thoraxavdelningen på Sahlgrenska. Jag fick åka ambulans med respirator i ilfart till Sahlgrenska eftersom helikoptern var upptagen. Jag minns att jag vaknade upp vid ett tillfälle på Thoraxavdelningen. Jag tyckte att det var så konstigt att mamma och min lillasyster Johanna, stod vid min sjuksäng. Först då förstod jag hur allvarligt sjuk jag var.
Dagen efter togs jag ur respiratorn och blev flyttad till hjärtintensiven. Läkaren berättade för mig att jag hade systolisk hjärtsvikt (idiopatisk dilaterad kardiomyopati) vilket betyder att jag alltid måste äta hjärtmediciner och att jag kanske måste bli transplanterad. Eller kanske skulle mitt hjärta återhämta sig. Tre dagar senare får jag återigen mer vätska i lungorna. Jag minns att det dök upp väldigt snabbt och jag fick åka in till specialrum på hjärtintensiven igen. Jag fick behandling med syrgasmask och blodtryckssänkande medicin, samt mängder med lugnande och muskelavslappnande, eftersom jag var så orolig.
Jag frågade en manlig sjuksköterska: – Kommer jag att dö? Han skrev NEJ på en papperslapp.
Jag är så tacksam idag för att han vågade skriva så. Om jag hade dött den natten, hade det inte spelat någon roll att han hade haft fel. Det var nödvändigt för mig att ha kvar hoppet för att orka kämpa!
Läkaren ville se hur mitt hjärta reagerade på belastning. Han beställde ett stress-EKO (ultraljudsundersökning, samtidigt som man cyklar). Då såg läkaren hur en av mina hjärtklaffar (mitralis) började läcka kraftigt vid belastning. Jag kände då ett tryck vid halsgropen. Samma tryck som jag hade försökt att beskriva för läkaren under våren. Jag fick ett särskilt dropp och mitt hjärta återhämtade sig mycket bra. Jag började arbetsträna redan efter tre månader. Efter ett år började jag jobba heltid som fabrikschef igen. Jag tränade regelbundet och tog mina mediciner. Jag orkade även dansa bugg och simma en gång i veckan (!).
Jag blev aktiv på transplantationslistan i november 2013.
/Jenny