Så nära en lungtransplantation – så kom Coronaviruset emellan.
Joakim heter jag, kallas för Jocke av de flesta. Jag föddes för ganska exakt 44 år sedan på Östra Sjukhuset i Göteborg. Bara några minuter in i livet slutade jag att andas, och jag blev lagd i respirator. Jag blev diagnostiserad med ”Bronkopulmonell dysplasi” (troliga komplikationer p.g.a. tre veckors för tidig födsel) och läkarna gav mig ungefär tio procents chans att överleva. Mina föräldrar blev tillsagda; glöm pojken och gå vidare. De första sex månaderna tog respiratorn över andningen helt och hållet. Efter ungefär sex månader fick jag tillgång till en, på den tiden, ny typ av respirator som arbetade i synk med den egna andningen; då jag äntligen försökte att andas själv. Efter detta, andades jag med mina egna lungor.
På grund av denna start i livet, med även stor del av vänster lunga bortopererad, har jag tyvärr fått irreparabla ärr (ärr som inte går att reparera eller få bort) samt skador på lungvävnaderna som förvärrats ytterligare på grund av ett flertal infektioner med lunginflammationer som följd. En tuff start i livet.
Vid 16 års ålder fick jag diagnosen KOL (kronisk obstruktiv lungsjukdom). I dag ligger mina lungor på mellan 20 – 25 procent av förväntad funktion. Jag har, under alla år, fram tills för ungefär två år sedan arbetat heltid trots en kraftigt försämrad lungfunktion. Efter att jag gått igenom omfattande utredningar sattes jag upp på transplantationslista för nya lungor i mars 2020.
Väntan och hopp
Då jag fick beskedet att jag kvalificerat mig för transplantation blev jag överlycklig. Äntligen ska jag kanske få möjligheten att komma tillbaka till livet på RIKTIGT.
Jag drömmer om att komma tillbaka till det jag brinner för; nämligen att köra tåg, lastbil och alla andra tunga maskiner jag ”rattat fram” genom åren. Jag hoppas innerligt att jag får möjlighet att se min nu 15-åriga dotter växa upp.
Smolk i lyckoruset och Corona
I mars i år 2020, nästan i samband med att jag blev kvalificerad för att äntligen få genomgå en lungtransplantation dök viruset med stort C upp och jag är och har varit totalt isolerad sedan dess. Det har för mig varit en orolig väntan, som blev ännu oroligare.
Jag ger aldrig upp
I situationen som råder i samhället gäller det att vara väldigt försiktig. Jag har fortfarande hoppet kvar att allt skall vända och att jag ska få chans till ett nytt liv.
Hålla i och hålla ut är ledorden.
Tack för ordet //Joakim