Jag heter Jonna, är 36 år och en ganska vanlig trebarnsmamma som bor med min man och mina barn i Nacka, Stockholm.
I början av 2014 fick jag reda på att jag var gravid med mitt fjärde barn. Jag hade haft njurpåverkan under de tidigare graviditeterna men denna gång blev det värre. Mitt krea steg ordentligt och det blev så illa att jag var tvungen att avbryta graviditeten nästan halvvägs. Det fanns inga andra alternativ. Det var väldigt jobbigt.
Efter graviditeten så fick jag besked av min njurläkare att jag hade ungefär fem till tio år innan jag skulle bli tvungen att starta dialys, om jag anpassade mitt liv. Det tog nästan exakt fem år av regelbunden provtagning, proteinfattig kost, medicinering och anpassningar innan jag, sommaren 2018, fick reda på att njurfunktionen gått ner till cirka nio procent. Det var då dags att förbereda dialysstart och starta transplantationsutredning.
Jag fick en AV-fistel opererad i början av 2019. Allt fix inför dialysstart och alla undersökningar till utredningen tog mycket energi. Jag fick göra allt möjligt som att mäta bentäthet och dra ut fyra tänder. Dessutom så insåg jag att mitt BMI låg för högt. Jag hade mellan 20 och 30 kg att gå ner innan jag skulle bli godkänd för transplantation.
Jag genomförde min första bloddialysbehandling i april 2019. Jag var väldigt motiverad att komma hem och göra mina behandlingar hemma för att kunna ha tid med familjen. Att ha tre skolbarn, hund och hus var tidskrävande i sig så det tog mig tre månader innan jag lärt mig sätta nålar och hantera maskinen samt fixa bostadsanpassning och få maskinen installerad. Tyvärr hade jag nog pressat mig själv för hårt så jag fick en kraftig stressreaktion på hjärtat. Det var obehagligt men något som läkte ut helt även om transplantationsutredningen fördröjdes ett tag.
Jag kämpade på med dialyserna och viktnedgången. Fick mycket bra stöd av läkare, sjuksköterskorna på dialysen och dietister. Så i november 2020, trots Covid-pandemin och alla andra utmaningar, så hade jag lyckats att gå ner över 20 kg. Jag fick min tid på Huddinge sjukhus för transplantationsbedömning och jag blev godkänd! Nu känns det som att livet förändrats för man aldrig vet när man får samtalet, men det känns ändå närmare än någonsin!
Jag är så tacksam att jag hamnade på Danderyds dialys! Jag har ett helt gäng med läkare och sjuksköterskor som ger mig så mycket stöd och hjälp med allt! Blir alldeles varm i själen när jag tänker på hur fina de är mot mig. Det är verkligen fantastiskt fint och värdefullt för det är väldigt jobbigt att vara sjuk och ha begränsat med energi. Dialys kan absolut vara slitsamt, men det känns som att det finns någonting att se fram emot och något att längta efter, för det är verkligen det jag gör.
Transplantationen kommer att bli en nystart även om det inte är säkert att det fungerar, och även om livet som transplanterad innebär förändringar så ger möjligheten främst hopp. Och det är faktiskt det som räknas för mig. Möjligheten till transplantation ger mig hopp och tilltro till framtiden!
//Jonna Nestius