Äntligen ska jag få en bukspottkörtel.
När jag berättar att jag har diabetes brukar jag ofta få höra ”Men det är ju en sjukdom som är lätt att leva med, det är ju bara att träna och äta rätt”. Ja, om man har en ”normal” diabetes är det kanske så. Men min diabetes har varit långt ifrån lätt.
Jag var bara fyra år när jag fick min diabetes men när jag var runt 13-14 hände det något i min kropp och den slutade att ta upp insulinet. De enda gångerna jag mådde bra var när jag låg med insulindropp. Så under hela min ungdom var jag i genomsnitt 200 dygn på sjukhus per år. Jag var där jul, födelsedagar och nyår.
När jag var 21 fick jag en inopererad insulinpump. Den gav insulinet direkt i bukhålan, och där finns det massor av små blodkärl som tar upp insulinet. Jag mådde helt fantastiskt! Jag och min man fick till och med en dotter. Tyvärr så började det krångla med pumpen efter några år. Först gick den sönder så de opererade in en ny. Sen fick jag nervskador i magen där den satt så vi var tvungna att flytta på den. Totalt har jag opererats sex gånger på grund av pumpen. Sista gången var för lite mer än ett år sedan, då togs den ut. Jag hade fått en infektion och kroppen ville stöta bort pumpen. Så då bestämdes det att man inte vågade sätta in en ny. Efter det så började jag utredas för transplantation.
Idag går jag bara hemma och väntar på att telefonen ska ringa och att någon säger att de har en bukspottkörtel till mig. Samtidigt som allt detta är superdupermega-skrämmande så är det bästa som kunde hända mig och min lilla familj. Jag längtar tills jag slipper säga till min dotter att ”mamma inte orkar eller kan”. Jag längtar tills jag kan leva ett vanligt liv utan att vara trött, ha ont och må illa. Slippa vara rädd för att behöva vara ifrån min dotter och min man när jag är på sjukhuset.
ÄNTLIGEN ÄR JAG PÅ LISTAN!
// Lotten