Jag blev allt tröttare, mådde illa och mina muskler tynade så småningom bort i takt med att njurarna blev sämre.
Under flera års tid hade min vardag präglats av trötthet och utmattning. Trötthet som jag hade sökt svaret på för jag trodde att den bara var psykisk. En hösteftermiddag för ett par år sedan, vid en rutinkontroll av min medicinering, upptäcktes det att mina njurar var i dåligt skick. Ingen hade kunnat ana att det var mina njurar, som var anledningen till att jag varje dag vaknade upp med känslan av att ha sprungit en mil, innan dagen ens börjat. Detta var starten på någonting större än vad jag någonsin hade kunnat ana. Det var också ett besked som fyllde mig med blandade känslor och många frågor. Allt på en och samma gång. Jag hade äntligen fått svar på vad anledningen till min trötthet var, samtidigt var jag rädd och undrande över vad problemen med njurarna skulle innebära. Vad skulle hända härnäst med min kropp?
Jag hade byggt upp min fysiska och psykiska styrka under flera års tid. Hade även hittat en praktikplats efter mycket letande och kämpande samt funnit viktiga rutiner. Från att ha varit i princip stillastående hade mitt liv äntligen tagit fart! Njurarnas negativa utveckling raserade sakta men säkert allt jag hade byggt upp. Mina cirklar rubbades. Jag blev allt tröttare, mådde illa och mina muskler tynade så småningom bort i takt med att njurarna blev sämre.
Jag hamnade i ett vakuum. Gick runt med rädslan att njurarna skulle bli sämre, samtidigt som jag inte hade någonting annat i tankarna än ett nytt liv med en ny njure. Men även rädslan för att nya symptom skulle dyka upp. En rädsla som dagligen fanns i bakhuvudet.
Med dialys sedan april i år, illamående, viktras, begränsad energi och kontinuerliga sjukhusbesök är vardagen begränsad. Kropp och psyke sätts på prov. Tiden har stannat och jag är kvar i vakuumet än idag. Den enda lösningen för mig, är en transplantation, som jag väntar på. En transplantation som är mitt hopp om en värdig framtid. Men också min drivkraft för att kämpa vidare.
Livet har kantats av oro, smärta, hopp, förtvivlan och tårar sedan dagen då allt startade. Trots att jag inte minns hur livet med friska njurar var, så håller jag ut och är hoppfull med vad en ny njure skulle kunna göra med livet. Att slippa dialys, illamående och få tillbaka kraften jag inte haft på flera år. Att få tillbaka livsgnistan och ta mig an dagarna med livsglädje, energi och mål.
Till sist, men absolut inte minst, har omgivningen haft och har, en viktig roll. Nära och kära har visat värme, empati och sträckt ut en hjälpande hand. En hjälpande hand som varit ovärderlig, när sjukdomen lagt sig som ett mörkt moln över livet, en tid då jag inte orkar ta kampen själv.
//Ossian