Jag fick min diagnos IGA Nefrit, kronisk inflammation i njurarna som gör att dom små, små ”gångarna” i njurarna förstörs våren 2009. Åren har gått och inga tydliga symptom förrän i maj i år. Då började jag bli märkbart mycket tröttare.
Jag jobbade heltid ända till början av juni då mitt blodtryck skenade iväg, värdena likaså. Jag blev ännu tröttare. Så trött att jag inte orkade vara uppe mer än någon timme i taget. I juli månad opererades PD-katetern in i buken. En PD-kateter är en slang som är inopererad i magen. Den sticker ut cirka tre decimeter utanför magen. Den ände som sticker ut, kopplar man ihop med en påse som innehåller dialysvätska. Dialysvätskan rinner in innanför bukhinnan och renar där kroppens vätska från de gifter njurarna inte längre kan föra ut med hjälp av urinen. Det sker genom porer i bukhinnan. Vätskebytet görs 4 (fyra) gånger per dag. Det betyder att jag ständigt har dialysvätska i buken.
Sedan början av September kör jag (går jag på) dialys. Nu har jag varit på väntelistan för en ny njure i en månad och längtar efter telefonsamtalet från Uppsala.
Mitt mål efter att jag blir transplanterad är att jobba heltid igen. Att kunna resa utomlands då vi hittat ett kärt resmål i en liten by i Thailand. Det kommer även bli lättare att sköta sommarstugan mm. Jag känner mig ödmjuk av tanken att någon annan människa har tagit beslutet att donera sina organ så att jag kan leva vidare. Jag har själv registrerat mig som donator – så att jag kan donera den dagen jag går bort. Det känns som en självklarhet.
// Peter
PS. Natten till den 19 mars kom samtalet från Uppsala och Peter är nu transplanterad och mår toppen!