”Utbredda lungförändringar”
Så stod det på min ansökan om sjukskrivning, ”Utbredda lungförändringar med mycket nedsatt lungfunktion på 21 %”.
Mitt namn är Stugbald Wahlund och jag föddes med cystisk fibros (CF) som upptäcktes när jag var ett år. När jag skriver detta är jag nu 26 år gammal. Jag började få ordentliga problem runt 13 års ålder och läkarna meddelade mina föräldrar att jag inte skulle leva längre än till 18 år.
Jag har alltid vetat att jag ska dö i förtid, det är ingen hemlighet, jag har accepterat detta när jag var yngre. Men detta gjorde också att jag inte vågade leva. Sedan för ett antal år sedan hittade jag det som skulle hjälpa mig att leva, det var klättring.
Jag började klättra som en galning, blev snabbt en riktig träningsnarkoman. Och allt detta var självklart jättebra för mina lungor, då det hjälpte mig att hålla en bra muskulatur samt att få upp slem (vilket är ett måste för oss CF-patienter).
Med klättringen kom också kärleken för friluftsliv. Jag vandrade, paddlade kajak, cyklade. Saker som fick mig att må bra. Men sedan blev jag sämre, ganska snabbt, och för fyra-fem år sedan låg jag på ca 70 % lungfunktion, idag ligger jag på 21 % och är sjukskriven. Som du säkert förstår är det inte längre möjligt för mig att uppleva alla saker som jag älskar. Att gå till närmaste ICA 100 m bort är ett 40-minuters projekt.
Det kom lite som en chock för mig. Precis innan sommaren 2014 sa läkaren att det var dags att tänka på transplantation. Transplantation? Men jag mår ju inte så dåligt, jag behöver ju inte syrgas. Det är ju bara en svacka – var min första reaktion. För CF-patienter är en dubbel lungtransplantation alltid den absolut sista utvägen. Men nu har det sjunkit in, jag är döende, och får jag inte nya lungor har jag kanske bara 1-2 år kvar att leva.
Jag har varit på Lunds Universitetssjukhus och gjort en transplantationsutredning. De undersöker allt möjligt, från topp till tå. Nu ska de ta upp mig för en diskussion om jag är en kandidat för nya lungor. Detta görs de kommande en-två veckorna. Jag kan helt ärligt säga att detta är det absolut värsta jag varit med om mentalt. Jag sitter och väntar på att ett helt gäng med läkare, psykologer och kuratorer ska bestämma om jag ska leva eller dö.
Jag själv vet vad jag vill. JAG VILL LEVA! Jag är inte klar här ännu. De som känner mig vet att jag har en vilja av stål, och jag vägrar att ge upp nu.
Jag har berg att bestiga, kuster att paddla, människor att träffa.
Nya lungor ger mig en ny chans i livet, att faktiskt för första gången på säkert 13 år ta ett nytt djupt andetag. Att slippa hosta när jag klär på mig. Att inte behöva ladda en hel dag för att gå ner och köpa mjölk. Jag har en syster i Japan som jag vägrar lämna kvar utan sin bror.
Allt känns väldigt surrealistiskt, någon ska dö för att jag ska leva. Men jag har lovat mig själv, om jag får nya lungor ska jag hedra min donator genom att leva mitt liv till 150 %.
Jag hoppas att jag kan få folk att ta ställning NU! Det spelar ingen roll för mig om man säger ja eller nej till donation, så länge man tar ställning.
//Stugge
Stugbald fick samtalet han hade väntat på, han fick nya lungor och kunde samma kväll som han vaknade från narkosen sitta upp och äta själv. Han syresatte sig till 100 % med de nya lungorna. Men några dagar senare drabbades han av en infektion och blodförgiftning, han sövdes igen och vaknade sedan aldrig mer upp. Han blev 27 år gammal.