Efter fem hjärtstopp och ett antal fler komplikationer fick jag veta att det enda sättet jag skulle klara mig levande ur det här var genom en hjärttransplantation.
Jag är gravid i vecka 33 och väntar vårt andra barn. Har sedan en tid känt mig mer och mer orkeslös och inte kunnat vila eller ens ligga ner för att kunna sova, då jag hela tiden har en känsla av ett väldigt tryck över bröstet. Jag är väldigt tungandad och det känns precis som att någon satt sig på mig. En eftermiddag efter att jag hämtat äldste sonen på dagis känner jag hur jag knappt kan gå. Så jag går upp till min sons mormor och lägger mig på soffan och måste hosta för att kunna andas ut.
”Det är bara barnet som ligger i magen och sparkar uppåt” tänker jag och hoppas att det snart ska gå över. Men min mor ser på mig att jag är vit som ett lakan och tvingar mig att ringa förlossningen hemma på Östersunds sjukhus. När jag kommer dit går allting så fort. En läkare lyssnar på mitt hjärta och ser bekymrad ut. Han säger att mitt hjärta slår väldigt hårt. Han skickar ner mig på akuten för att göra ett EKG och ultraljud på hjärtat. Läkaren som gör ultraljudet har en student med sig och de tittar allvarligt på varandra innan de tar mig i handen och säger att mitt hjärta inte alls ser bra ut. Pumpfunktionen är uppmätt till endast 15% av ett vanligt hjärtas kapacitet.
Jag blir upprullad på hjärtintensiven och får en hel stolpe full med mediciner kopplad till mig. Man hoppas att det ska stärka mitt hjärta så att min kropp överhuvudtaget skulle orka med ett kejsarsnitt för att få ut barnet. Jag har bara få minnen från just den här tiden. Snabbt konstaterar läkarna att jag behöver flygas akut till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, för den kompetens som min vård kräver finns inte hemma i Östersund.
Nere i Göteborg möts vi av en varm och välkomnande skara av både sköterskor och läkare. Jag får ligga helt stilla i två dagar uppkopplad till den stora stolpen med de många medicinerna, samt få kortisonsprutor för att hjälpa utvecklingen av bebisens lungor på traven. Sen kom morgonen då jag rullas ned på thoraxoperation för att förlösas. Det finns tre olika vårdteam tillgängliga, ett för bara barnet, ett för mig och ett team för att kunna sätta in hjärt- och lungmaskiner ifall mitt svaga hjärta skulle haverera under operationen.
Men operationen gick bra, vi fick en till liten son. Han fick dock flyttas till ett annat sjukhus i kuvös och med respirator för att fortsätta sin kamp för livet. Vad gällde mig så sa läkarna att det antingen kunde bli bättre av att jag blev förlöst, eller så kunde det bli sämre. Och det blev sämre… Jag fick ligga nersövd under tre veckor på thoraxintensiven. Under dessa tre veckor svävade jag på en skör tråd mellan livet och döden. Jag skulle få en hjärtpump inopererad, men komplikationer tillstötte och hela min bröstkorg fylldes med blod. Jag var utan cirkulation i 34 minuter. De fick kyla ner mig för att skydda hjärnan. Sen fick jag en ny pump inopererad. Jag hade nu fyra stora trädgårdsslangar intryckta i magen, vilket jag inte blev varse om förrän jag vaknade tre veckor efteråt.
Det står i min mammas dagbok att när jag vaknade fick jag panik och försökte slita ut alla slangar, men lyckades bara slita ut sondslangen. Så de fick söva mig på nytt. När jag sen vaknade efter fem hjärtstopp och ett antal fler komplikationer fick jag veta att det enda sättet jag skulle klara mig levande ur det här var genom en hjärttransplantation.
Men det nya hjärtat kunde jag inte få direkt. Jag skulle vara tvungen att gå med hjärtpumpen i minst tre månader innan jag ens kunde bli aktuell att sättas upp på väntelistan. Detta för att min kropp var så körd i botten så det skulle behövas tre månaders återhämtningstid och rehabilitering för att klara av en kommande transplantation.
Hela min familj var splittrad och jag fick bara träffa mina barn under vissa tillfällen, eftersom jag var så känslig för infektioner, vilket var en väldigt tuff tid. Det som gjorde allra ondast i allt det här var att vara så långt ifrån barnen. Men samtidigt är pojkarna det som givit mig styrkan att kämpa och faktiskt klara av det många andra inte skulle ha överlevt. Det blev sammanlagt tre månader som jag låg inlagd på Sahlgrenska i Göteborg. 90 mil från mitt hem, från min familj.
Idag har jag gått med min hjärtpump i cirka fyra månader och står nu på väntelistan för ett nytt hjärta. Jag tycker det är helt fantastiskt att jag ska få en ny chans att leva. Få vara mamma. Och få finnas. För jag älskar livet något så gränslöst mycket och jag är så evigt tacksam för varenda person, från undersköterska till thoraxkirurg, som trodde på mig och inte gav upp, utan gjorde allt de kunde för att jag skulle få överleva. Och jag tänker överleva!
// Tove(reds anm, Tove bor i Östersund).
Tove har sedan denna text publicerades fått ett nytt hjärta och är idag hjärttransplanterad.