Alva föddes den 19 september 2002. Hon kom utfarande som en kanonkula, hade bråttom att börja leva.
Alva var som en virvelvind, hade svårt att sitta still och ville lära sig nya saker hela tiden. Hon såg upp till sin storebror Erik och ville kunna allt som han kunde. Erik var lugn och tålmodig och hjälpte Alva när hon skulle lära sig cykla och åka skidor; han var snabbt på plats när lillasyster föll omkull med cykeln och inte tog sig upp. Alva ville också lära sig skriva och prata franska (pappa är fransman) och hon längtade till när hon skulle få börja förskoleklass och åka skolbuss tillsammans med storebror.
Tyvärr ville ödet något annat. Den 6 maj 2008 var vi bjudna till Alva och Eriks tvillingkusiner; de fyllde 12 år. Nästan hela släkten var på plats och Alva sprang omkring och lekte med ballonger och smaskade i sig godis. Plötsligt föll hon ihop på golvet, medvetslös. Vi försökte förtvivlat få henne att vakna och börja prata igen. Alvas moster Eva och en annan kvinna påbörjade snabbt Första Hjälpen. Ambulansen kom och Alva skjutsades med ilfart till sjukhuset. Det visade sig att Alva hade ett aneurysm – ett kärl i hjärnan som brast.
De kommande timmarna blev en lång väntan där vi kastades mellan hopp och förtvivlan. När en läkare, mitt i natten, kom in till oss och frågade hur vi ställde oss till organdonation förstod jag först inte vad hon menade. Varför svara på en sådan fråga nu? Alva var ju i trygga händer och skulle väl snart vakna? Jag tittade förskräckt på min man. Vi hade aldrig diskuterat donation ang våra barn, jag hade ingen aning om hur han tänkte. Vi behövde bara se varandra i ögonen för att förstå vad den andre tänkte; självklart ville vi hjälpa andra människor om vår älskade dotters liv inte gick att rädda.
Alva vaknade aldrig något mer. Vi fick knappt sex härliga år med denna spralliga tjej som med sitt bus många gånger fick storebror Erik och oss att kikna av skratt. Men hon kunde även vara allvarlig. En gång sa hon till sin moster Eva: ”När jag blir stor ska jag bli doktor och flyga omkring i helikopter och rädda människor”.
Alvas dröm gick inte i uppfyllelse. Däremot har hon räddat fyra andra människor genom att donera sin lever, en bit av tunntarmen, njurarna och sitt hjärta. En 4-årig pojke i Finland fick hennes hjärta. Tänk vilken känsla att få hålla om den pojken, som idag är knappt 20 år, och veta att inne i hans bröst tickar Alvas hjärta vidare.
Åsa, Alvas mamma