Måndagen den 21e mars i år fick vi telefonsamtalet som är alla föräldrars mardröm. Vår son Axel hade blivit påkörd av en bil och var allvarligt skadad. Vi fick åka till Sahlgrenska i Göteborg där vi ganska snart fick veta att Axel inte kommer att klara sig. Tisdagen den 22e mars kl.16.22 blev Axel en ängel.
Vi fick frågan om organdonation, vilket var självklart för oss för vi visste. Fast Axel bara var 15 år så hade han redan tagit ställning till att han ville donera sina organ. Axel frågade sin pappa bara några veckor innan han gick bort hur han hade tänkt göra. Jag vet faktiskt inte, sa Fredrik och det kunde Axel inte förstå. Vad ska du med dina organ till när du inte lever? Bättre att någon annan får dom.
Det har pratats mycket om att Axel donerade sina organ bland familj och vänner. Det verkar inte vara så många som vet hur deras anhöriga vill göra. Vi tror i alla fall att några i vår omgivning har väckts upp och pratat med sina nära och kära efter vad som hände Axel. I skolan hade de en minnesstund då det togs upp hur viktigt detta samtalet är och prästen pratade även om det på begravningen. Det var så skönt att veta hur Axel ville ha det i den stora sorg vi var i. Eller ja, vi är fortfarande i den. Det har inte gått särskilt lång tid, även om dagarna ibland känns oändliga i vår saknad.
Vi har varit tillbaka på Sahlgrenska och fått reda på vilka organ som gick att donera. Bland annat så fick en liten tjej Axels hjärta. Det känns helt fantastiskt att vår Axel har räddat livet på fem personer. Ibland kan man tro att man blivit smittad av något, när folk man känner tittar över huvudet på en för att slippa hälsa eller tar upp telefonen för att slippa prata med oss, eller – kanske det värsta – de som säger att de inte har kommit hem till oss för att de inte orkat. Inte orkat? Vad är det som de inte orkar? Det är vi som mist vårt barn, inte dem. Vi talar gärna om Axel, vi vill minnas honom som den livsglade pojke han var. Det är klart att det är tungt, men det tyngsta skulle vara att aldrig prata om honom igen. Sen finns det de som man knappt känner som kan komma fram och säga något tröstande eller skicka en kram eller ett hjärta på telefonen och det värmer något oerhört.
Vi får aldrig tillbaka Axel, men han kommer alltid finnas med oss, på samma sätt som han alltid kommer finnas hos de personer som lever tack vare hans goda gärning. Han är vår hjälte.
// Mamma Malin