Till minne av vår älskade Bella Andersson – 2014–2025
Vår älskade Isabelle, eller Bella som hon alltid kallades, skulle ha fyllt elva år den 22 april 2025. Hon var en sprudlande, omtänksam och livsglad tjej – full av drömmar, skratt och kärlek till människor och djur. Hon älskade att rida, skratta med sin storasyster och lillebror, prata om framtiden, finnas där för sina vänner. Att något så fruktansvärt skulle kunna hända vår friska och glada flicka fanns inte ens i våra tankar.
I mitten av februari 2025 förändrades allt. Bella fick plötsligt huvudvärk i skolan och åkte hem till sin pappa på Ljusterö. Hon sa att det inte kändes som vanligt, så han åkte hem direkt från stan. Strax därefter när han kom hem blev hennes tillstånd snabbt sämre – hon kräktes, svimmade och slutade andas. Det visade sig att hon hade drabbats av en allvarlig hjärnblödning (ett aneurysm, som vi senare fick veta) som ledde till hjärtstopp.
Pappa Peter gjorde HLR tills hjälpen kom, och med ambulanshelikopter fördes Bella till Karolinska i Solna. Jag, hennes mamma, var i stan med hennes storasyster och helt ovetandes när samtalet kom från en läkare på Karolinska – ett samtal som ingen förälder ska behöva få, att dom har min Isabelle hos dom som kommit dit med ambulanshelikopter och hjärtstopp. Vi sitter på bussen och är vid slussen när vi kastade oss ut och tog en taxi och åkte dit i chock, utan att förstå vad som väntade eller vad som hade hänt, allt var helt ofattbart.
När vi kom fram berättade läkarna att de opererade henne och att hjärtat slog igen. Ett ögonblick av hopp tändes. Men kort därefter kom beskedet ingen någonsin kan vara beredd på: blödningen hade orsakat så stora skador att Bella var hjärndöd.
Tiden stod stilla. Alla läkare och sjuksköterskor, präst var samlade runtomkring oss. Vi fick sitta vid hennes sida, hålla hennes hand, känna hennes värme. Hjärtat slog, maskinerna arbetade – men vår Bella fanns inte längre där.
En sista gåva av kärlek
Mitt i den bottenlösa sorgen växte en tanke fram – att hennes död inte skulle vara förgäves. Bella var så frisk, så omtänksam och så full av kärlek. Jag visste att hon skulle vilja hjälpa andra, om hon kunde.
När jag tog upp frågan om organdonation möttes jag av värme och respekt från läkarna. Efter många samtal stod beslutet klart: Bella skulle få rädda andra liv. Den natten arbetade läkarteamet med att hitta mottagare, och flera matchningar fanns.
Två dagar senare genomfördes donationen. Hjärtat, båda njurarna och levern donerades. Bellas hjärta fick slå vidare i ett annat barn. Hennes njurar gav liv till två personer som tidigare levt med dialys, och hennes lever räddade livet på ett litet barn. Fyra människor fick leva tack vare Bella.
Att det skedde runt Alla hjärtans dag kändes som ett tecken – hennes hjärta fortsatte sprida kärlek, även efter att hennes eget slutat slå.
Bellas hjärta lever vidare
En tid efteråt fick vi ett brev från Karolinska. Där stod det att alla transplantationerna hade gått fantastiskt bra. Barnet med Bellas hjärta mådde fint, de som fått hennes njurar hade börjat producera urin direkt och sluppit dialysen, och barnet som fått hennes lever hade återhämtat sig väl. Även hennes bukspottkörtel togs tillvara för forskning om diabetes.
Att läsa det brevet var både tårar och tröst. Det gjorde ont – men också gott. För mitt i all sorg, mitt i det ofattbara, så vet jag att Bella lever vidare. Hon gav det största man kan ge – livet.
Jag önskar ibland att jag fick möta de människor som bär hennes organ. Att de vet att de bär på världens finaste tjej inom sig. För Bella hade ett hjärta som slog för andra – redan medan hon levde.
Jag hoppas att hennes historia kan inspirera fler att ta ställning till organdonation. För när det värsta händer, kan något gott ändå födas ur sorgen. Och min Bella – hon kommer för alltid att vara min hjälte.
Med all vår kärlek – mamma Ann-Sofi, pappa Peter, storasyster Nicole och lillebror Adrian.