Dennis lämnade oss, men han gav liv åt andra, det är jag glad över och har aldrig ångrat beslutet. Jag tog också egen ställning till donation, ingen annan ska behöva ta det beslutet åt mig!
Den 25 mars 2007 väcktes jag och min man av polisen. Vår son Dennis hade varit med om en svår olycka. Jag frågade om det var allvarligt? ”Ja, det är därför vi hämtar er..”
Sen fick vi möta honom på Karolinska, i respirator. Vi satt bredvid, vi grät och läkaren frågade om han hade syskon. Ja, tre systrar. Han tyckte de skulle komma till sjukhuset. Jag frågade ”Även hon som är 6 år?” Han sade ja, det ser illa ut… Nästa dygn pendlade vi mellan hopp och förtvivlan. Alla kompisar och släktingar fick komma och gå. Vi förstod att det var allvarligt, man hade talat om det för oss. Men ändå, man stirrade på alla siffror på skärmen och hoppades!! Den natten vakade vi hos honom. Rörde honom, på fötter, händer, luktade på honom. Tester gjordes, och nästa dag ville man tala med oss, alla vi som var där, syskon och kusiner. Alla fick beskedet att det var slut, vår Dennis var död!!
Jag visste att frågan skulle komma om donation, och visste inte vad jag skulle vilja, men min man sa att han är för frisk och för vältränad för att vi ska gräva ner hans hjärta!! Så vi sa ja, men jag ville att hans ögon skulle vara hans när vi kom och sa slutgiltigt adjö på rättsmedicinska, och det är jag glad för, för ögonlocken var det enda som var mjukt på honom.
Den underbara donationssköterskan Maria sa att vi kunde återkomma om vi ville veta lite om hur det gått med donationerna, och jag gjorde det. Cirka ett halvår senare ringde jag. ”Jag visste att du skulle ringa” sa Maria, och bara det gjorde mig så glad, hon mindes oss!! Vi fick veta att någon i 30-årsåldern bar på hans hjärta och hade återgått till arbetet, att en flicka på 1,5 år hade fått en bit av levern och mådde bra, att en njure fanns utomlands, den personen mådde också fint, och någon annan fick den andra njuren och bukspottkörteln hade gått till en person som blivit insulinfri och mådde bra!!
Den lilla lappen jag skrev ner allt på har jag tillsammans med alla minnen i mitt nattduksbord, det ska finnas där när syskon, barnbarn och vänner vill se och minnas.
Så idag, torsdag den 26 mars, är det åtta år sedan Dennis lämnade oss, men han gav liv åt andra, det är jag glad över och har aldrig ångrat beslutet. Jag tog också egen ställning till donation, ingen annan ska behöva ta det beslutet åt mig!
Till minne av Dennis, 22 år gammal – son, bror och hjälte.
// Sari Vähäkuopus