Min dotter lever kvar i de personer hon räddade
Emelie var en underbar människa så jag älskade henne inte bara för att hon var min dotter utan även för den person hon utvecklats till; hon stod upp för utsatta människor, modig, vågade ta för sig men hade även stor empati. Jag är tacksam för att hon valde att prata med mig om allt möjligt. Hon kunde ringa mitt i natten för att hon haft en mardröm eller bara ringa och skrattande säga “Gissa vad det här är för sång!” och så sjöng hon för mig. Eller våra mer allvarliga samtal om livet och relationer; hon var väldigt klok.
Jag pratar med henne en fredag kväll i februari 2017. Hon är glad för det hade gått bra på ett demonstrationsparty hon haft och var på väg hem så vi avslutar samtalet med att jag säger att jag älskar henne och att hon ska köra försiktigt. Tidig lördag morgon ringer mobilen från okänt nummer. Det är polisen som lite snabbt förklarar att det varit en brand i en lägenhet och de har en ung kvinna som är i åldern som lägenhetsinnehavaren. Hon är rökskadad och har förts till sjukhus men de är inte säker på att det är Emelie.
Det jag kände går inte att förklara med ord. Jag väntar och väntar på samtalet som säger att det inte var hon men samtalet som kommer ger beskedet att pappan identifierat henne. Jag är 30 mil bort från min dotter. Kastar mig i bilen och kör till Sundsvall och på vägen får jag besked om att hon åkt till ett sjukhus i Stockholm för tryckbehandling, så när jag kommer fram var det en ny väntan på att hon skulle komma tillbaka.
Hela söndagen gick från hopp till förtvivlan, till hopp igen. Jag har svårt att komma ihåg vad jag egentligen gjorde den dagen… Måndag morgon skulle de kolla hennes hjärna och de kommer tillbaka med beskedet att den är så skadad att hon inte lever, det är maskinerna som håller kroppen igång och där i rummet, några minuter och frågor efter det beskedet, tog vi beslut att dödförklara henne och skrev under pappren för organdonation samt vävnadsdonation för forskning.
Efter någon vecka kommer ett samtal där kvinnan berättar att hennes organ nu sitter i andra människor, så det var en liten tröst. En vecka senare får jag ett *papper där det mer exakt står vad hon lämnat efter sig och under året som gått har jag tittat på det här pappret många, många gånger. Hon fick hjälpa andra ända in i döden, precis så som hon var som person… Emelie blev 22 år gammal. Men på något sätt lever hon ändå kvar i de personer som räddats med hjälp av hennes organ och den stiftelse som startats för kvinnliga skorstensfejare i hennes namn. Mitt liv är fattigare utan henne men någonstans där ute i Sverige lever fyra andra människor med sina familjer och vänner med hjälp av henne.
Pierina, mamma
*
”Hjärtat transplanterades till en ung pojke som var född med ett svårt hjärtfel. Han hade opererats flera gånger tidigare, men till slut fanns inget annat än en hjärttransplantation, som skulle kunna hjälpa honom. Direkt efter transplantationen reagerade först pojkens immunförsvar på det nya hjärtat (avstötning) Man fick då låta hjärtat vila någon dag genom att koppla in en sk hjärt- och lungmaskin. Den har nu kunnat tas bort och hjärtat pumpar på fint.
Levern transplanterades till en ung kvinna som led av en svår leversjukdom, som gjorde att hon behövde vårdas på sjukhus under långa perioder. Transplantationen har gått väldigt bra och även hennes återhämtning.
En ung man transplanterades med ena njuren och bukspottkörteln. Han hade en mycket svår diabetes vilket hade orsakat att hans njurar inte längre fungerade. Han hade haft dialys i 2 år och stått på väntelistan i 3 år. Transplantationen gick bra och både njuren och bukspottkörteln fungerar optimalt. Han har inte behövt ta något insulin efter transplantationen.
Den andra njuren transplanterades till en 30-årig kvinna som hade njursvikt. Hon hade också gått på dialys 3 dagar i veckan i flera år. Även här gick transplantationen bra och hon kunde åka hem efter några dagar.”