Lördag morgon den 28 Maj 2016. En morgon med spänd förväntan inför en dag som skulle berika våra liv med nya glada minnen att prata om och glädjas åt. Vår 13-årige Hampus skulle få köra sin första riktiga motocrosstävling….. Han kom aldrig till startgrinden…… På träningspasset innan kvalet hände det som inte får hända och han fick lämna banan i en gul helikopter. Hans liv släcktes på en sekund och livet för mamma, pappa, storasyster och lillebror m.fl. förvandlades till något annat.
När vi, på sjukhuset, fick det fruktansvärda dödsbeskedet fick vi också frågan vi aldrig föreställt oss att vi skulle få. ”Hur ställer ni er till att donera?” Vi har precis fått veta att vår son är borta för alltid och tvingas nu besluta om donation? Min fru sa omedelbart ja för hon fann, mitt i förtvivlan, tröst i att någon annan skulle få liv av vår Hampus. Att han på något sätt fick leva vidare. Hela min kropp skrek nej men absolut inte för att jag missunnade andra liv utan för att jag ville ha min son kvar hel och hållen och vid liv! Men jag sa ja eftersom jag ändå visste att det var rätt sak att göra även om det var svårt att känna så då var jag säker på att det skulle kännas så senare.
Idag är jag glad att jag hade förmåga att se förbi den fullständiga förtvivlan så att ett barn, en tonåring, en småbarnsmamma och två andra fick liv tack vare vår Hampus och att många fler slapp det som nu var ett faktum för oss, den fruktansvärda smärtan av att förlora någon man älskar. Organen lever nu i fem personer och även om det är det finaste man kan tänka sig så omfamnade donationen många fler än så. Föräldrar, syskon, barn, mor- och farföräldrar, vänner, ja, många fler än så.
Det känns obeskrivligt att vår Hampus kunde ge så många andra fortsatt liv och glädje.
// Janne