Jag vill berätta om min mamma. Hon var inte så lång i centimeter men en stor människa på många andra sätt. Hon var den mest omtänksamma och hjälpsamma människa jag vet. Hon älskade att få andra att skratta. Vi hade ett varmt förhållande till varandra och kunde prata om allt. Vi hade dock aldrig pratat om organdonation. Men en helt vanlig torsdagskväll i mars förra året så skulle den frågan bli väldigt aktuell. Man tror aldrig att det händer en själv. Men det gör det. Det hände mig.
Jag stod och tvättade efter en lång dag på jobbet och när jag var klar ringde jag mamma som inte svarade. Vi hade hörts på sms bara 20 minuter tidigare. Jag fick en konstig känsla och begav mig fort till hennes lägenhet och hittade henne medvetslös. En granne bistod mig med återupplivning men det gick inte. Ambulansen kom. På IVA konstaterades att hon fått en stor hjärnblödning. Ett aneurysm. Hon var djupt medvetslös och de kunde ganska snart konstatera att hon inte skulle vakna igen. Jag hamnade såklart i ett känslomässigt kaos och en stor chock. Den kvällen lärde jag mig att livet verkligen kan förändras på en sekund.
Frågan ställdes av en av läkarna på IVA. Visste jag hur hon ställde sig till organdonation?
Även om frågan ställdes på ett respektfullt sätt med stor medmänsklighet så blev det väldigt plötsligt overkligt. Står man inför att förlora någon närstående så befinner man sig i en känslomässig kris, hela världen rämnar. Det blev mycket att ta ställning till. Och jag stod som ensam närmast anhörig.
Jag visste att mamma inte fanns i donationsregistret, hon hade inte aktivt tagit ställning. Det hade aldrig blivit av. Även om det för mig är självklart med organdonation så var det svårt att få den frågan i just den stunden. I den krissituationen. Men jag visste att min mamma, som hjälpte alla när hon levde, människor och djur på alla sätt, hade velat fortsätta hjälpa någon annan även när hon dog. Jag var säker på att mamma velat donera sina organ. Och så blev det.
Jag fick vara med så mycket det gick under denna process även om det var pandemitider. Jag fick vara hos henne, blev hela tiden uppdaterad. Personalen meddelade när hon rullades in på operation och när operationen var färdig. Det kändes viktigt att få veta alla små detaljer. Jag har förstått vilken omfattande process en organdonation är och jag har under året som gått velat lära mig allt om detta. Ett sätt för mig att bearbeta.
Min älskade mamma, 72 år, kunde donera lever, njurar och hornhinnor och det har varit den största trösten för mig i min sorg. Det är en oerhörd stor sorg att mista sin mamma men att veta att hon kunnat ge andra människor dessa gåvor ger mig kraft. När jag fick veta att transplantationerna gått bra och mottagarna mådde bra så blev jag väldigt känslomässigt berörd.
Det är viktigt att ta ställning och göra sin vilja känd bland sina anhöriga. Det gör det lättare om den dagen kommer då frågan blir aktuell. Man kan donera sina organ fast man är äldre och det behöver fler känna till. Bakom varje donator finns en människa, en familj, anhöriga och ett beslut. Det vill jag lyfta fram.
Jag saknar min mamma varje dag. Hennes humor och skratt. Jag försöker vara så hjälpsam och omtänksam jag kan och få andra att skratta. Då lever min mamma vidare genom mig.
Min hjälte. Min mamma Ann-Christin.
//Therese