”En sådan här organdonationsoperation, den går väl fint till?”
…frågade jag läkaren för 15,5 år sedan. Då fanns det inget hopp om att vår son Marcus skulle överleva sina svåra skador som han hade utsatts för under oprovocerat våld på Kungsgatan i Stockholm två dagar tidigare. Marcus hade sparkats så hårt i huvudet att en av sparkarna i princip slet loss hans huvud från nacken.
Att organtransplantationen skulle vara fin och värdig var lika viktigt som det sedan skulle bli att ordna en ljus begravning för Marcus, att fortsätta hylla honom på hans födelsedagar, att leva utifrån hans positiva synsätt att lägga energin på rätt saker och så vidare.
För mig och min man Oddvar var organdonation ett självklart beslut. Jag minns fortfarande hur solen sken när vi stod där utanför Karolinska universitetssjukhuset under en liten paus som vi blev beordrade att ta för att orka. Tanken bara kom där och vi gick tillbaka in och bad om ett samtal med vår läkare för att fråga om det fanns möjlighet att donera Marcus organ. Informationen var tydlig; vi behövde och skulle inte ta beslutet där och då. Men vi hade bestämt oss och fick också för oss att vi hade skrivit på ett papper. Men det var först när Marcus avled två och ett halvt dygn senare som vi fick frågan och vi kändes oss fortfarande väldigt säkra på vårt ja.
Varken jag, Marcus eller hans pappa Oddvar stod i något donationsregister, men vi hade pratat om det ganska ofta med Marcus om hur vi ville göra om vi dog. Allt utom ögonen får man ta från oss om möjligheten finns, hade vi sagt till Marcus. Och han hade aldrig sagt något i stil med ”men det vill inte jag” och därför hade vi en vägledning som gjorde beslutet lite lättare tror jag. I sin vildaste fantasi kan man inte tro att man som förälder ska behöva ta detta beslut för sitt barn. Men vi kände oss säkra och trygga i vårt beslut att donera Marcus organ.
Marcus pappa Oddvar avled den 3 november 2009. I hans fall fanns ingen möjlighet med organdonation tyvärr. Men jag är så glad att vi hade sinnesnärvaro i den svåra overkliga stund vi befann oss i 2005 och att vårt beslut gav andra människor chans till ett fint och förhoppningsvis långt liv.
I våras hade det gått 15 år sedan dödsmisshandeln på Kungsgatan i Stockholm som kostade Marcus livet. För att samla minnen och berätta om livet både med och utan honom har jag fått hjälp att skriva boken ”Livet efter dödsmisshandeln på Kungsgatan” av journalisten och författaren Yamile Lindgren. Den släpptes den 24 september i år, samma dag som Marcus skulle, borde ha fått fylla 45 år. För att fira både Marcus och boken bjöd vi in till release på Hasselbacken där Marcus jobbade som kock. Våra gäster bjöds på Marcus favoriter bubbel och Janssons frestelse. Boken är ett bevis för att man kan överleva den sanna mardrömmen att ens enda barn mördas – och att det finns en tröst i organdonation. Det är inte bara jag som trots allt lever vidare, även Marcus hjärta lever och slår även i dag, och även fem personer till fick Marcus organ.
Idag föreläser jag genom RAV, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade, i både skolor och för vuxna och då tar jag alltid upp om hur viktigt det är att upplysa och reflektera kring organdonation och att man kan ta ställning genom att registrera sig som donator. Åtminstone bör man berätta för sina anhöriga om vad man vill.
Tänk om ett organ hade räddat livet på Marcus och det samtidigt inte hade funnits någon donator? Den frågan ställde vi oss när Marcus låg i respirator och det gjorde vårt beslut lättare att ta. Jag tycker att man ska ställa sig frågan, vill jag ta emot ett organ måste jag även kunna ge ett organ.
Jag tänker ofta på pojken som fick Marcus hjärta och håller alla tummar i världen för att det fortfarande går bra för honom. Idag är han i samma ålder som Marcus blev, 29 år. Marcus hann aldrig fylla 30 på grund av det oprovocerade våldet som orsakades av tre gärningsmän. Men pojken som fick Marcus hjärta, han fick inte bara ett starkt utan också ett gott hjärta. Det ger mig både tröst och glädje.
/Marcus mamma Ewa-Britt