En av de allra första dagarna på det nya året 2017 blir min 6-åriga son Isak plötsligt sjuk på fritids. Det som personalen och jag tolkar som maginfluensa förvärras under natten och i bilen på väg till sjukhuset blir Isak nästintill medvetslös i mina armar. På sjukhuset står man rådvill tills man gör en magnetröntgen och vi får veta att man hittat en hjärntumör och flera cystor. Flera akuta operationer krävs och vi får beskedet att ställa in oss på en lång behandlingstid på sjukhus men att Isak kommer att överleva. Marken gungar under fötterna men så länge jag håller mig tätt intill Isak håller han mig uppe med sitt skratt och sina bus med personalen. Fem veckor tillbringar vi på sjukhus men den sista operationen blir för mycket och Isak drabbas av en massiv hjärnblödning två dygn senare.
Efter ett dygn i koma på barnintensiven kommer så beskedet att Isak aldrig kommer att vakna upp igen. Skadorna i hjärnan är för stora. Nu är det bara att vänta och se hur länge Isaks kropp kommer att kämpa på. När vi sitter där i samtalsrummet hör jag mig själv fråga läkaren om det är möjligt att donera Isaks organ. Det är inte något jag reflekterat över innan då jag hela tiden varit säker på att Isak skulle överleva och inte ens vågat närma mig ett annat scenario i tanken. Men nu i samtalsrummet blir det en så stark känsla att det är vad Isak hade velat. Läkarna ser lite lättade ut att jag tar upp ämnet och säger att det var nästa fråga de skulle komma till.
Isaks storasyskon, bonuspappa, morfar och jag får ytterligare två dygn med Isak innan han förklaras hjärndöd. Isak ligger sovande som den vackraste ängel mitt i rummet bland oss. Vi hinner lyssna på alla hans favoritlåtar igen, titta på de youtubeklipp han skrattade högst åt och framför allt berätta om och om igen hur älskad han är och hur tacksamma vi är över att just han kom till vår familj.
När Isak somnat in är det dags för den sista operationen där organen ska doneras. Isak begravs i Dalarö kyrka den 10 mars och dagen efter får jag ett samtal från donationskoordinatorn på sjukhuset. Vår superhjälte har räddat livet på sex personer, fyra vuxna och två barn. Allra störst känns det att få veta att Isaks fina hjärta klappar vidare i en jämnårig pojke i England.
I februari är det sju år sedan vi förlorade Isak och det känns på som ett annat liv och samtidigt alldeles nyss. I början var jag så rädd att jag skulle glömma något detalj kring Isak men det är inte så det funkar. Isaks röst, hans doft, hans kroppsprål – allt finns kvar hos mig. Jag tänker fortfarande på de människor Isak hjälpte då och då och fylls av värme. Inte alla kan säga att man räddat livet på någon men det gjorde vår superhjälte – med råge. Att förlora ett barn är vidrigt och fel på alla sätt men för oss har varit en hjälp att veta att det kunde komma något gott ur en fruktansvärd situation.
Mamma Johanna ❤️