Jag gjorde som du ville.
Jag är glad att min dotter Stefanie fick sin önskan, att donera organ, uppfylld den dag hon dog. Och hon fick mig att ändra uppfattning om organdonation.
Det var en dag vi satt och diskuterade detta ämne. Jag var tveksam till att ta emot organ eller blod och jag skulle aldrig ge ifrån mig organ. Jag vill vara hel när jag dör. Stefanie frågade mig:
– Om jag eller mina bröder råkar ut för något och skulle behöva ett organ skulle du inte hjälpa oss då?
– Jo visst, sa jag, det är självklart . Ni är mina barn och jag skulle göra allt för er.
– Okej, sa hon, då kan du ge ett organ till vem som helst som skulle behöva hjälp med det.
Hon tyckte att kan man hjälpa någon då gör man det, vem det sedan är spelar ingen roll. Där och då bestämde jag mig att bli donator. Jag har fortfarande inte fyllt i några papper men mina barn vet vad jag vill.
Vi har stått varandra så nära.
Stefanie och jag hade alltid stått varandra väldigt nära. Vi pratades vid flera gånger varje dag. Eftersom hon led av psykisk ohälsa så fanns det många mörka, jobbiga stunder i hennes liv. När hon var 15 år bad jag om hjälp för att få ett familjehem. Kvinnan och mannen var så snälla och trevliga och Stefanie tyckte det verkade toppen. Hon flyttade dit och trivdes väldigt, väldigt bra. Hösten 2013 flyttar en 20 år gammal Stefanie till egen lägenhet. Hon köpte sig två katter, de heter Nogger och Frasse och bor hos mig idag. De blev hennes små barn som hon pysslade om. Köpte leksaker, julkalendrar, klätterträd osv till dem. När hon kom och hälsade på fick de följa med. Eftersom hon bodde i lägenhet fick de vara innekatter men hos oss fick de gå ut i sele.
En tisdag i april 2015
Det var helg och Stefanie hade fått magsjuka. Jag ville åka och hjälpa henne men fick inte för hon var rädd att jag och hennes bröder skulle bli smittade. På söndagskväll ringde jag henne och sa att på måndag kommer jag och hjälper till med städ och inköp. Jag åkte dit. Hon låg i sin säng med hinken bredvid. Jag städade ur den och frågade om hon ville ha hjälp att ta sig in i duschen. Hon hade lite problem att gå pga av sitt suicidförsök november 2014. Hon fick i princip lära sig gå på nytt men fick aldrig tillbaka känsel i fötter och ben. Hon ville inte ha hjälp med varken dusch, städ eller annat. Men jag städade av lägenheten, fixade med kattlådor osv. Ställde fram vatten, te och en smörgås på hennes sängbord. Jag åkte hem men vi hördes av under dagen och bestämde att jag skulle komma på tisdag morgon. På tisdag ringde jag några gånger men hon svarade inte. Började känna oro att något hade hänt. Åkte dit. Ringde på hennes dörr, låste upp och gick in. Katterna kom och mötte mig i hallen. Jag såg att sovrumsdörren var stängd. Det var den aldrig för hon ville alltid att katterna sov med henne. Jag gick in i sovrummet. Sade ”gomorron”. Inget svar. Gick fram till henne och klappar henne på kinden. Ingen reaktion. Hon andades men det gick inte att få kontakt med henne. Jag ringde till dem som varje dag hjälper henne med mediciner mm. De sa att de varit där någon timma tidigare och att hon öppnat dörren. Hon hade verkat som vanligt. Jag bad dem ringa en ambulans och sedan komma till lägenheten. Sköterskan kom och försökte få kontakt med Stefanie. Jag var säker på att hon fått en stroke. Ambulansen kom, personalen var underbar och de körde henne till sjukhuset.
På sjukhuset
Jag tog mig till sjukhuset och anmälde mig vid akuten. Stefanie låg i akutrummet och jag blev visad till hennes rum. Det var läkare och sköterskor överallt. De försökte väcka henne. Försökte hitta vad som var fel. Läkaren sa att de skulle göra en röntgen av hennes hjärna och att de väntade på provsvar. Jag var livrädd för vad som skulle hända. Tänk om de inte kunde göra något? Tänk om de inte kunde få liv i henne? Provsvaren kom och de var inte bra. Levern var utslagen pga mediciner. Den var så dålig att hon skulle behöva få en ny. Det visade sig att hon tagit en mycket stor dos Alvedon. Det är ganska vanligt när unga vill begå självmord, men, om de misslyckas har de förstört levern för alltid. Det bestämdes att hon skulle flygas ner till Göteborg dagen efter. Jag stannade kvar tills kvällen men åkte sedan hem till mina söner för de behövde mig. Det blev ingen sömn den natten för någon av oss. Vi satt i soffan och bara kramade om varandra. Onsdag morgon fick min pappa och hans fru ta hand om minsta sonen och vår hund. Min äldsta son hade ett stort prov på skolan. Det var hans sista år på gymnasiet och studenten väntade.
Min pappa körde mina söner till sjukhuset och tillsammans satt vi i intensivavdelningens väntrum. Efter en stund kom en sköterska och meddelar att det har blivit komplikationer och vi får vänta innan vi träffar henne. Det kändes som det tog timmar. Vi fick komma in till henne. På rummet var det både läkare, sköterskor och annan personal. De berättade att hon hade fått något tryck över hjärnan som de försökte få bort och hon fick nu hjälp med att andas. Det enda jag tänkte var – älskade dotter. Du får inte dö. Snälla låt henne bli frisk.
Samtal med läkare.
Läkaren tog med mig in på sin expedition. Han ställde frågan jag inte ville lyssna på eller ens höra för jag ville inte släppa taget om min dotter. De frågade om organdonation. Jag satt tyst en stund. Jag svarade att de får ta det de behöver för jag visste ju vad Stefanie ville. Men jag hade inte gett upp hoppet. Jag var säker på att hon skulle vakna.
Pappa tog med mina söner hem och jag stannade kvar över natten. Jag fick vara jämte min älskade dotter. Masserade hennes fötter på samma sätt jag alltid gjort. Borstade hennes hår, hjälpte till att tvätta henne och pysslade om henne med all den kärlek en mor kan pyssla om sin dotter med. Pratade med henne, försökte få henne att vakna. Hoppades att hon skulle slå upp ögonen och säga något. Hoppades att höra hennes skratt. På torsdagen gjordes många undersökningar för att se om det fanns någon aktivitet i hjärnan eller om hon hade någon reaktionsförmåga. Det fanns inget liv i henne någonstans. Känslan i mig går inte beskriva fullt ut. Mitt barn, tänkte jag, du ska ju överleva mig. Du lovade ta hand om mig när jag blev gammal. Du får inte lämna oss.
Det var den värsta dagen i mitt liv. Den smärta som kom i mig var fruktansvärd. Trodde jag inte skulle kunna andas eller göra något mera i mitt liv. Allt bara stannade. Att någon som du inte ska få leva och få bli gammal gjorde mig så oerhört ledsen och förtvivlad. Du var min dotter, min bästa vän. Vi har skrattat, gråtit och bråkat men ändå alltid älskat varandra. Dina bröder har du älskat, hjälpt och försvarat. Din humor och skratt har smittat av sig. Trots att du hade det jobbigt har du ändå kunnat skratta, haft humor, hjälpt andra tjejer att få livsgnistan och sett till de valde livet och få en framtid.
Donera organ
Det blev torsdag kväll och dags att donera organ. Hon fick som hon ville och det gör mig glad. Tror det var fem organ som kom till nya människor. Hjärtat vet jag kom till en tjej i hennes ålder. Att få ge sitt hjärta till någon är en fin gåva. Mitt i all sorg och min värsta upplevelse så finns ett ljus att några människor får må bättre och ha det bra. Jag tycker det är fantastiskt att min dotter har räddat några liv till och sett till så de får en bra framtid.
//Bonnie