“Vi har fått in en lever som vi tror passar dig, så vi vill att du kommer hit så fort du kan”.
För 18 år, 9 månader och 6 dagar sedan låg jag i en sjukhussäng på våning 13 på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och väntade. De tyngsta timmarna jag någonsin upplevt. Där kom tanken på döden och att detta kan vara mina sista timmar i livet. När jag vaknade upp efter operationen var det första orden jag yttrade, – Jag lever!
Idag har jag levt lika länge med den lever jag föddes med, som den lever jag fått som gåva av en okänd livräddare.
Att som 18-åring få veta att man har runt 1 år kvar att leva, är svårt att beskriva.
Dels är man för naiv för att förstå innebörden. Dels är man så inne i kampen mot sjukdomen att morgondagen får tas när den kommer. Men det som var svårast att ta in var vetskapen att kanske aldrig få träffa sin livskamrat, bilda sin familj och få sina barn.
Jag tillhör den lyckliga skara som fått en andra chans i livet. Men de sista timmarna innan operationen, då förstod jag att detta kan vara slutet.
Jag lever med en fantastisk fru, som accepterar mig för den jag är med de styrkor och brister jag besitter. Att leva med en gravt hörselskadad, levertransplanterad människa är inte bara en dans på rosor (kan vara så att besattheten av fotboll är det svåraste😉).
Hylla den som hyllas bör, och jag kan inte annat än säga hur mycket jag avgudar denna kvinna och hur tacksam jag är att hon en dag kom i min väg. Jag hade aldrig varit där jag är utan henne.
Jag är sedan en dryg månad trebarnsfar. Det är ett faktum som är svårt att ta in.
En annan människas och dennes familjs handling har inte bara lett till att ge mig livet åter. Den har även gett möjlighet till tre nya liv.
Utan en vilja att donera hade inte Ivar fått börja skolan i måndags, Bodil hade inte fått sprida sina fantastiska skratt i familjen och Ylva hade inte fått komma till oss o göra vår familj komplett.
Livet har inte bara varit lätt efter transplantationen. Att äta mediciner ger biverkningar. Jag försöker att anpassa livet och tycker att jag klarar det bra. Jag är ödmjuk för framtiden. Att bli pappa var det största i livet, men också det svåraste. Jag hade tuffa tankar och det var inte lätt. Helt plötsligt fanns ett annat liv som var beroende av min hälsa.
Men nu mår jag bättre än någonsin och försöker fokusera tankarna på nästa del av livet.
Idag jobbar jag med personer som väntar på att få sin gåva. Det är ett yrke som ger mig tankarna tillbaka till den väntan jag genomled, rädslan men samtidigt den längtan man känner.
Ett yrke jag är stolt över att ha och där jag känner att jag har hittat min plats, som sjuksköterska på en dialysavdelning..
Nu ser jag fram emot vad nästa tredjedel av livet för med sig. 18 år, 9 månader och 6 dagar. Var är jag då? Spännande!
Jag avslutar med att citera den store Shane Falco.
• Pain heals, chicks dig scars, glory last forever.
/Alfred Sundberg