Jobbigast var att se mina tre älskade barn och deras rädsla.
Det är maj 2010, jag och min fru reser ner till Göteborg . Vi har blivit kallade till Sahlgrenska för att jag ska genomgå en transplantationsutredning inför en eventuell levertransplantation. Vi får träffa kirurger, sjuksköterskor, narkosläkare, kurator, och sjukgymnast. Under flera dagar är det undersökningar och samtal innan de ska besluta om jag är en kandidat för att få en ny lever. Anledningen är att man är orolig att min gallgångscancer ska komma tillbaka igen.Beslutet från deras sida blir att jag är kandidat för att sättas på väntelistan.
Väntetiden kunde bli ca 1 år fick vi veta och det hördes då som en mycket lång tid, vilket det också skulle bli. Första tiden ringde min patientkoordinator och kollade hur jag mådde, vilket jag uppskattade. Det kändes bra, att inte kännas bortglömd. Under väntetiden tänkte jag många gånger på den människa som var fullt frisk, men som senare skulle bli min donator. Det kändes så konstigt, jag önskade att min väntetid skulle bli så kort som möjligt, samtidigt var det en annan människa som skulle bli hjärndöd och någons familj skulle uppleva stor sorg. Stunder av dåligt samvete kände jag.
Under väntetiden jobbade jag, men kände många gånger att tankarna var på ett annat håll. Jag upplevde att utomstående inte riktigt förstod hur det är att vara på denna lista, vilket i och för sig är naturligt. Att varje kväll, innan man somnade tänka, tänk om de ringer inatt, att ständigt vara nåbar och att kunna nå mina anhöriga. Känna oron inför en av de största planerade operationer som finns, att veta att dagen kommer när man ska skiljas från sina barn under flera veckor, och att känna oron över att inte hinna fram i tid, i denna hemska kö.
Jag har flera gånger efter min gallgångscancer 2007 fått höra av min leverläkare, att jag är ett unikum som lever, och att jag lever på bonustid. Så det var stor oro över att hinna få en ny lever innan tumören skulle komma tillbaka, jag kunde inte ha samma tur en gång till kändes det som. Sommaren 2011 hade jag mentalt ställt in mig på. Tiden gick och nu kändes det oerhört jobbigt. Mina levervärden blev förhöjda, jag ringde till min patienkordinator för att höra hur jag låg till på listan. Nu var jag bland de 3 prioriterade på listan, hoppet tändes att nu var det snart dags, trodde jag. Månad på månad gick och jag började tvivla, skulle det aldrig bli min tur.
Hösten kom, på min frus födelsedag ringer min läkare. – Tyvärr visade senaste röntgen en 4 cm stor tumör i din lever, jag beställer tid så du får komma till Umeå för att se om den spridit sig. Det kändes som en mardröm, var det så här det skulle sluta? Det kändes som att jag föll strax innan mållinjen i ett maratonlopp. Våra tre barn är så pass stora, så de visste vad detta besked kunde innebära. Skulle min fru bli änka innan hon ens fyllt 40? Jag vet idag inte hur vi orkade leva dessa dagar. Jobbigast var att se mina tre älskade barn och deras rädsla. Under 11 dagar var jag inte aktiv på transplantationslistan. 2011-11-11 ett magiskt datum då allt vände, röntgenbeskeden var lika oväntade som glädjande. Ingen tumör hittades!
På vägen hem från sjukhuset blir jag uppringd av min koordinator, som sa att jag åter är aktiv på transplantationslistan. En kväll i december ringer telefonen, skyddat nummer, rösten säger att det finns en lever till mig, en underbar men läskig känsla. Väntan var nu över, nu var det en tuff operation och rehabilitering som väntade. Efter ett jobbigt avsked av våra barn flög jag och min fru ner till Göteborg. Tankarna och tacksamheten gick omgående till den människa som så generöst beslutat att dela med sig av livet. Tacksamheten är stor även över min fru som stöttat mig hela vägen in i mål!
Det är nu 14 månader sedan transplantationen, förutom en daglig trötthet, som kräver mycket vila så mår jag bra. Jag känner mig positiv inför framtiden och vet att jag kommer kunna fortsätta att leva rikt liv med min familj!
//Anders