Jag heter Angelica och är 22 år från Linköping. Jag bor hemma med mamma och pappa. Lillasyster har flyttat. Jag har cystisk fibros i grunden och mått bra i den i hela min uppväxt, klarade skolan och har jobbat litegrann. 2011 fick jag lungembolier (proppar i lungorna) – det var då jag blev sämre, men var ändå ”stabilt dålig”.
Jag har alltid vetat att jag skulle behöva nya lungor, men att det skulle gå som det gick trodde jag aldrig. Jag var i Lund dagarna efter nyår 2014 och fick veta att jag var i ”transplantationsfönstret”. De var i tankarna om utredning men jag var inte riktigt redo än.
Den 10 januari förra året var jag på lungmedicin och hade jättesvårt att andas. De frågade om jag ville bli inlagd, men nej! Det var ju hockey på tv det kan man ju inte missa. Vi gjorde en röntgen och den visade lunginflammation i den friskare lungan. Till slut lade de in mig och jag blev bara sämre och sämre (blodförgiftning m.m). Jag kunde inte andas. Jag hade inte vågat sova på nästan tre dygn och den 13 januari blev jag nedsövd på IVA. Jag hamnade i respirator och sedan i ECMO. Jag hade två veckor på mig att få nya lungor. Jag sattes upp på urgent call-listan och fick mina lungor i slutet av månaden!
Under operationen fick jag en stroke och jag hade chritical illness syndrome. När jag vaknade en vecka efter operationen var jag helt förlamad. Vänster sida kom igång ganska snabbt, men höger tog sin lilla tid. Jag är nu typ helt återställd, högersidan är något svagare men jag kan göra allt som vanligt.
Idag har jag skaffat hund och har sååå mycket mer energi än innan! Jag har dock komplikationer med infektioner och att luftrören drar ihop sig så jag får åka till Lund ca en gång i månaden och dilatera (vidga) luftrören. Jag har också fått ett stent insatt. Men jag lever och jag mår bra.
Jag är så tacksam för min andra chans och gör allt i min makt för att ta hand om den så gott jag kan!
// Angelica