Jag lovar att se till att livet “LEVS”
Mitt namn är Anna Aronsson. Jag är 39 år och bor i Kristinehamn i Värmland med min sambo och mina tre söner.
Jag har levt med sjukdomen PSC (Primär Skleroserande Kolangit) sedan 2018. PSC är en lever- och gallvägssjukdom som i nuläget är obotlig, Den utvecklar inflammation i gallvägarna, skapar förträngningar och slutligen försätts levern i cirros. Den enda utvägen för att få överleva är en levertransplantation.
Mina första år med sjukdomen var väldigt omtumlande, då jag hade tre barn vid tillfället och livet förändrades helt. Den ständiga oron och ångesten över hur/när sjukdomen skulle utvecklas erövrade min vardag.
För ca två år sedan började jag få en otrolig klåda, den var som en skugga som bara flyttade sig till olika ställen på kroppen. Men det skulle bli värre än så… Jag skulle inom en snar framtid bevittna att detta bara var början på den klåda som denna sjukdom orsakade.
Jag skulle tillslut inte längre klara av min vardag. Sömn, arbete, familj, träffa vänner och att äta är självklara saker för de flesta i livet. Men inte för mig. Klådan ägde mig och avtog aldrig! jag orkade tillslut ingenting. Efter att ha provat alla olika läkemedelsalternativ som erbjuds för att lindra den svåra klådan, och ingen av dessa gav någon effekt, blev jag tillslut uppsatt på väntelistan för Levertransplantation.
En natt i början av januari 2025 ringer min koordinator från Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Anna- vi har en lever som matchar dig. Vi skickar en taxi till din hemadress som hämtar dig klockan 00:15.
Ojojoj, oro, rädsla, ångest, lycka, glädje, ja alla känslor en människa kan känna, kom i min kropp på dessa 3-4 minuter. Det går verkligen inte att beskriva.
Själva transplantationen går helt okomplicerat till och man stöter inte på en enda motgång. – Jag får ett nytt födelsedatum!
Allt har gått så fantastiskt bra att jag knappt vågar tro på det. Två timmar efter transplantationen sitter jag upp i en stol och gör peace tecknet mot personalen på Huddinge sjukhus, ber dom ta en bild på mig med min telefon, …för att få denna livsviktiga stund på bild. Stunden som förändrat mitt liv!
Jag känner mig såå otroligt lycklig, trodde aldrig att jag skulle kunna bli “frisk” och få möjligheten att leva ett vanligt liv.
Till min donator vill jag säga- Jag lovar att se till att livet “LEVS”
Nu har snart tre månader passerat sedan det fantastiska samtalet kom och jag mår fantastiskt bra! Får nypa mig i armen ibland för att förstå att detta är på riktigt och ingen dröm! Är så otroligt tacksam, jag har fått mitt liv tillbaka tack vare en annan människas fina val, att donera sina organ. Det viktigaste livsvalet en människa kan göra!
//Anna