Min man har räddat mitt liv, och vi ser fram emot många, härliga dagar tillsammans.
Jag har cystnjurar som jag vetat om sedan jag var i yngre tonåren. Min mor har gått i dialys och transplanterades samma natt som Tjörnbron rasade. För närmare två år sedan erbjöd min man sig att donera efter att vi hade varit till njurmottagningen och konstaterat att mina värden blev allt mera bedrövliga.
Jag började i dialys den 15 augusti 2012 och en månad senare togs mina njurar bort (bilateral nefrektomi) och helvetet bröt lös. Den preliminära planen var att jag skulle transplanteras så fort jag läkt ihop. Så blev det inte. Jag fick infektion på infektion. Varje undersökning och provtagning var en bekräftelse på hur eländigt allting var och transplantationen fick skjutas upp. Hela hösten var ett mörker på många sätt och vis. Men ändå inte.
Göran tog in på patienthotellet på Sundsvalls sjukhus under helgerna och ibland även under veckorna. Jag fick sova med honom. Personalen ansåg att det var bästa medicinen för mig. Vi hade dejter i hotellets restaurang – om än bara i en timma för det var allt jag orkade. Han mötte mig alltid med sitt uppmuntrande leende. Hans leende var det enda som jag såg fram emot under veckorna.
Infektionsperioden slutade i en bukspottskörtelsinflammation i mars 2013, sedan blev det bättre. Inga fler infektioner. Jag har gått i hemodialys hela tiden, vilket motsvarar ett halvtidsjobb. 1.5 timmas resa enkel väg, följt av fem timmar dialys och sedan hem. Det var segt, men dialysen fick min kropp att må bättre, även om det också tog på krafterna. I maj sattes jag åter upp på listan för transplantation i Göteborg och Göran blev godkänd som donator.
Vi har olika blodgrupper, Göran och jag, så jag fick gå igenom olika behandlingar för att min kropp skulle kunna ta emot en av hans njurar. Under tiden jag var på olika undersökningar eller på dialys tränade min man för att vara i bästa form inför operationsdagen. Hans största bekymmer var att han skulle få någon infektion eller att något skulle hända honom innan det var dags.
Den 5 september rullades vi tillsammans ned på operation och blev omhändertagna som kungligheter. Transplantationen gick mycket bra. När jag rullades tillbaka in på patientsalen där Göran låg med ett stort leende över hela ansiktet ropade jag “Älskling! Jag är frisk ända ut i fingertopparna!”
Mina värden har stadigt förbättrats och jag fick åka hem på åttonde dagen. Min man blev utskriven redan på fjärde dagen och flyttade in i Johannesvillan, ett slags anhörighotell på sjukhusområdet. Väldigt fint.
Nu är vi hemma i Norrland. Vi sover, rehabtränar och försöker förstå att livet bara kan bli bättre. Mina värden har inte varit så här bra sedan mitten på 90-talet. Redan dag fyra slutade Göran med värktabletter och han har inga som helst besvär från operationen, annat än att han är lite trött och konstigt vore det väl annars.
Vi har inte riktigt förstått vad som har hänt än. Vi gråter av lycka och känner oss euforiska över att jag orkar så mycket mera. Min man har räddat mitt liv, och vi ser fram emot många, härliga dagar tillsammans. Ta ställning du också.
// Anna-Lena