Jag är en kvinna på 45 år som bor i Kiruna och har bott här sedan barnsben. Min berättelse börjar med att jag som gravid, vid 21 års ålder, går på kontroll hos barnmorskan. Då jag hade varit gravid i lite drygt fem månader märkte barnmorskan att jag hade mycket högt blodtryck och äggvita i urinen. Samma dag blev jag skickad till Gällivare lasarett. Där låg jag i tre dagar, sen blev det vidare färd mot Umeå. Både jag och barnet blev sämre och sämre. Jag hann ligga där i ungefär ett dygn innan läkarna beslutade att göra kejsarsnitt. De konstaterade att jag hade havandeskapsförgiftning.
Efter akut kejsarsnitt natten mellan lördag och söndag födde jag en liten flicka, 30 centimeter lång och hon vägde endast 472 gram! Hon föddes alltså i vecka 24. Efter tre och en halv månad, den dagen då hon egentligen skulle ha fötts, det vill säga i slutet av september 1992; så vägde hon bara 1766 gram.
Under vistelsen i Umeå och i Gällivare togs det mycket blodprover och tester, bland annat biopsi. Efter den dagen åkte vi hem och efter det så fortsatte täta kontroller hos läkaren i Gällivare.
Eftersom mina njurar hade blivit allt mycket sämre med tiden efter havandeskapsförgiftningen, fick jag, då min dotter hunnit bli runt 4 år, förbereda mig för påsdialys. En slang till bukhinnan, som man använder vid tömning och påfyllning, opererades in i god tid innan. När dialysen var planerad att sättas igång fungerade mina njurar inte alls tillräckligt bra. Slangen hade slammat igen ordentligt. Jag tvingades gå igenom bloddialys i några dagar innan de fick igång allt igen. Påsdialysen fick jag göra hemma, med byten fyra gånger om dagen. Jag gjorde dialys i ungefär ett till ett och ett halvt års tid.
Så blev jag erbjuden min första njure i februari 1997. Jag var så förkyld med hosta. Men när jag väl kom ner till Göteborg ville inte läkarna riskera att transplantera en njure åt mig. De var rädda att jag skulle hosta upp alla stygnen som de skulle ha sytt, så det blev hemfärd igen dagen efter.
Ett nytt erbjudande kom i augusti 1997 och den transplantationen gick bra. Jag var inlagd i ungefär 10 dagar innan jag fick flyga hem igen. Väl hemma mådde jag bra, men till en början gjorde medicinerna att jag hade svårt att sova. Första tiden var det täta besök vid närmaste njurklinik, som är Gällivare, 12 mil bort. Jag var sjukskriven i fem månader. Sedan återgick jag till mitt jobb i butik.
I dag är det 20 år sedan, i augusti, som jag blev transplanterad. Jag är så tacksam att sjukvården i Sverige är så fantastisk. Allt har gått så bra och jag tycker själv att mitt liv hittills har varit bra. Inte en antydan till avstötning under mina 20 år som frisk.
Enda komplikationen var att jag fick diabetes efter att jag blev transplanterad. Kroppen orkade inte med allt kortison som jag fick äta efteråt. Efter transplantationen, när jag blivit piggare, så har jag rest mycket i olika länder. Jag har köpt en stuga i Tornedalen. Jag vill tacka min man och min dotter. De är mitt stora stöd och mitt allt här i livet.
// Anne Emanuelsson