Jag ska börja med att presentera mig, Anne Hammarqvist, är 54 år och bor i Västerås. Min stora hobby är mina Pelargoner och mina hundar. Eller hundarna är inte bara en hobby, de är faktiskt ett måste för mitt välbefinnande. Utan dem hade jag aldrig kommit så här långt, det är jag säker på.
Jag har en historik med diabetes, en diagnos jag fick som 21-åring och njurarna har tagit mycket stryk genom åren. Jag har alltid arbetat, haft hästar och levt ett väldigt aktivt liv. Men hösten 2009 började tröttheten komma, jag sov mycket och tappade orken. En dag halkade jag på jobbet och fick en handfraktur. Med gips och sjukskrivning tänkte jag att nu får jag den vila jag behöver. Men så blev det inte…
Jag sökte hjälp för min trötthet och blodprover som togs visade på mycket dåliga njurvärden. Hemdialysen blev ett faktum. Ett faktum jag fick leva med i 2,5 år. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var jobbigt ibland för det var det. Till slut blev det så illa att läkarna satte upp mig på väntelista för transplantation.
Men det var ju inte slut där för sedan kom smärtorna, jag fick så fruktansvärt ont i kroppen. Fem veckor var jag inlagd på sjukhus och diagnosen blev – SLE, en reumatisk sjukdom. Nu hade jag två diagnoser och kombinationen av dessa var inte vad man önskade sig.
En kväll i december 2011 satt jag och min bäste vän och tittade på TV. Vid 22-tiden åkte han hem och jag gick till sängs. Jag vaknade av att telefonen ringde och att pappa stod och kastade snöbollar på fönstret. Samtalet var från Uppsala akademiska sjukhus. Det enda dom sa var; ta väskan, ring Taxi och kom hit! Larmet hade gått!
Inom 15 minuter var jag på väg i taxin. Stackars chaufför, jag förklarade att nu ska jag få en ny njure och en ny bukspottskörtel så det var bara att köra för allt vad tygeln höll, hahaha! Precis utanför Västerås gick fläkten sönder i bilen, sedan körde han fel. Stackarn, han blev nog väldigt stressad!
Jag kände mig aldrig rädd konstigt nog, bara förväntansfull. Operationen gick bra. Det är klart att det kändes men man känner sig så mycket bättre så snabbt. Och vilken support jag fick av läkare och personalen. Vilka hjältar ni är! Tack för allt ni gjorde för mig. Trots mediciner och diverse så har jag nu ett nytt liv, en ny chans att göra saker som att umgås med familj, vänner och syskonbarn, som jag älskar så mycket. Och inte att förglömma- mina hundar och mina blommor. Så till er alla som väntar, jag tänker på er dagligen och ber att ni får samma chans som jag fick.
Till sist vill jag förmedla ett litet kärleksbrev: Till en person som jag aldrig träffat, men som betytt allt. En person vars val jag aldrig får möjlighet att visa min tacksamhet inför. En person vars val gjorde att jag får leva vidare, får alla dessa möjligheter att vara med nära och kära, jag kan resa och se saker. Jag hoppas att ni anhöriga läser detta och förstår kärleken jag känner för er och att det osjälviskt modiga beslut som ni tog har betytt allt. Och att ni känner att den ni älskade, fortfarande lever vidare i mig. Tack!!
/Anne