Mitt namn är Anne Karlsson och jag är 53 år. Tänk vilken LYCKA det är att få fira sina födelsedagar! Och jag kan bara säga att tacksamheten jag känner för mina DONATORER är så oerhört stor!
Jag föddes leversjuk och akutopererades en tid efter födseln. Blev nöddöpt för läkarna trodde inte jag skulle överleva. Vilket jag gjorde. Mot alla odds! Det var något fel på gallgångarna men de kunde inte fastställa diagnos på symtomet. Läkarna sade till mina föräldrar att ta hand om mig hemma för hon kommer sannolikt inte att överleva sin treårsdag. Så tufft för mina föräldrar. Men jag överlevde det också – ett MIRAKEL!
Min sjuka lever gjorde att jag fick varicer (åderbråck) i matstrupen då blodet tog fel håll från levern och orsakade tryck i matstrupen. När det händer kräks man blod och det fick jag uppleva ett antal gånger med några års mellanrum. Fram till jag fyllde sju år låg jag mycket på sjukhus. Men jag har alltid varit en glad kämpe vilket hjälpt mig mycket under alla år. Som ung älskade jag att spela fotboll både på raster och fritid. Pappa har berättat för mig att en gång när jag kom hem efter att ha legat inne för att jag kräkts blod och fått blodtransfusion så hade jag direkt gått ut och spelat fotboll.
Åren gick och jag var på sjukhus till och från. Man försökte hitta en diagnos men lyckades inte, de hade t.o.m upp mitt fall på Världskonferens. När jag var runt 20 år låg jag inne en flera månader lång period. Fick operera bort mjälten och de försökte återigen hitta diagnos men misslyckades. Läkarnas strävan att hitta en diagnos innebar många undersökningar för mig. Dagarna innan jag skulle åka hem fick jag en blodpropp i ljumsken och blev sängliggande, man behandlade proppar på det viset då. Där och då blev det för mycket så jag hamnade i en akut psykos. Fick behandling och kom ur den.
När jag var 23 år träffade jag min man Janne. Blev gravid ganska fort men det innebar en liten risk att min lever inte skulle klara av en graviditet. Det bestämdes att jag skulle fortsätta graviditeten men i vecka 30 började det krångla och jag blev inlagd. Vecka 32 fick jag en blödning i matstrupen och vår Tobias överlevde inte. Jag fick organsvikt hade 50 procent chans att överleva. Mycket tuff situation för min man. Återigen överlevde jag. Mirakel! 1996 påbörjade vi adoptionsutredning eftersom jag inte fick bli gravid igen och det beslutet är jag otroligt glad för att vi tog. 1997 kom en underbar liten tjej – Therese – från Indien. Vår dotter. Lyckan var enorm!
1999 började mina njurar krångla och blev sämre och sämre efter organsvikten. Fick börja med påsdialys som fungerade ett halvår sedan blev det bloddialys. Båda sätten gör att blodet renas. Vid bloddialys var jag så otroligt dålig och trött. Det var en kämpig tid. Jag behövde en ny njure. Tufft och svårt att fråga nära anhöriga om en så stor tjänst. Min syster blev min räddning och jag fick en ny njure och livet tillbaka år 2000 – vilken lycka! Och ett mirakel såklart! Tack för den enorma gåvan min älskade syster. Att vakna upp efter operationen var underbart. Känslan av att känna sig så bra och att alla färger blev klarare minns jag väldigt väl. Min njure har funkat i 23 år, vilket är otroligt eftersom den varit utsatt för mycket.
2003 började vi med den andra adoptionsprocessen. 2004 kom vår underbara tjej – Erica – från Kina. Ännu en underbar dotter att känna en enorm lycka för!
2009 började mina levervärden bli sämre p.g.a. avstötningsmedicinen för njuren. Blev sämre och sämre, tappade i vikt och var väldigt trött. Kände hur kroppen började ge upp. Obehaglig känsla. Opererades på våren för gallsten men det blev inte bättre, var inlagd en lång period. Fick beskedet på sjukhuset om att jag behövde en ny lever. Även om man har haft det i åtanke så blir det som en chock. Blev många undersökningar på Sahlgrenska och jag sattes på väntelistan. Läskigt och overkligt.
Efter två veckor kom samtalet en lördagskväll när vi var hos kompisar. Då kändes det i hela kroppen att nu händer det! Kom knappt ihåg vad hon sa i telefon mer än att det är bråttom. Blev full fart hem, väskan stod packad. Barnen var inte så stora då. Erika fick stanna hemma hos mormor men jag glömmer aldrig synen av henne gråtande och förtvivlan när jag klev in i taxin. Janne, vår stora tjej och min syster tog bilen och hann precis ner till operationsavdelningen för att stötta mig och kramas. Vaknade upp. Allt hade gått bra och det var en snabb operation. Fick åka hem efter 10 dagar och återhämtade mig snabbt. Mådde så otroligt bra. Vilken lycka. Jag överlevde! Mirakel!!!
Det blev lite problem med gallgången så jag fick insatt ett drän (dränage) som skulle töja ut den. Sedan fungerade den som vanligt när dränet togs bort. Jag började jobba och livet rullade på som familj med barnen. Är så tacksam att jag fått träffa så fantastiska läkare och all sjukvårdspersonal!
2020, när pandemin började, vaknade jag upp en morgon med smärtor vid gallgången. Vi fick åka till sjukhuset, Janne lämnade mig utanför avdelningen. Han fick inte följa med in då det var besöksförbud. Jag trodde att jag skulle vara hemma om en vecka men nej, jag blev kvar i fyra månader. Fick återigen drän i gallgången men det hjälpte inte denna gången. Hade höga infektionsvärden som inte gick ner. Blev många olika sorters antibiotika i blodet. Hade feber varje eftermiddag i säkert över en månad, kräktes. Gjorde massor av undersökningar och fick olika drän som jag fick gå med. Fick komma hem till slut men fick ändå infektioner och levern såg inte bra ut. Läkarna informerade att jag behövde en ny lever – igen. NU blev det verkligen läskigt och mycket funderingar. Sattes upp på listan i november 2020 men fick mycket infektioner. Blev inlagd och då blir man pausad från väntelistan.
Men en morgon i juni kom samtalet. De sa att det troligtvis fanns en lever men att de skulle ringa tillbaka när allt var klart. De ringde igen kl. 13 och sa att jag kunde komma till sjukhuset. Väntan mellan samtalen var olidlig. Återigen var det riktigt bråttom. Janne körde mig, fick säga hejdå till min yngsta som var hemma. Till min äldsta fick jag ringa ett jobbigt samtal. Janne och jag tog adjö av varandra utanför sjukhuset eftersom det fortfarande var besöksförbud. Väldig konstig känsla att skiljas åt vid bilen med vetskapen om att vi inte visste om vi skulle ses igen.
Väl på avdelningen gick det så fort. Själva sövningen kommer jag inte ens ihåg. Tyvärr fick jag komplikationer på IVA. Det var kämpigt och tufft. Hade oerhörd ryggsmärta som inte går att beskriva i ord. Smärtlindringen räckte inte till och jag kunde inte få mer. Eländet fortsatte på avdelningen och att då inte kunna ha sina närmaste hos sig tog väldigt hårt. Jag började hämta mig så smått men det krånglade. CRP steg, fick drän, hade ett sår i ljumsken som läckte. Där fick jag en pump med förband som kunde hantera sårvätskan. Men det blev bättre med tiden. Blev kvar på transplantation i en och en halv månad. Därefter till hemsjukhuset men levervärdena blev sämre igen och jag fick sätta in rör i gallgångarna där det blivit trångt. Blev två omgångar till Sahlgrenska under tiden men fick äntligen komma hem i slutet av augusti. Lycka! Jag fick ha kvar mina drän i sex månader och det togs bort i september i år. Nu känns det äntligen bra så hoppas att det håller i sig.
Varit en otroligt tuff resa, ensam på sjukhuset och allt annat som varit. Men hade jag inte haft min familj och alla som stöttat och funnits där så hade det aldrig gått! När jag kom hem fick jag börja om helt. Inga muskler och ingen kondition. MEN idag jobbar jag fullt igen och det fungerar. Jag mår bra, är så lyckligt lottad att jag fått alla dessa chanser till LIVET! Jag NJUTER av varje dag!
Så vet ni vad: det GÅR! Ge inte UPP! KÄMPA alla ni därute som väntar på eller fått organ. TÄNK positivt! Som sagt, det är ett mirakel att jag lever så då måste man njuta och ta vara på dagen. Klart det varit tufft för mig psykiskt men det finns hjälp att få.
Jag ber er ta ställning och anmäl er till Donationsregistret, för man räddar liv. Vilken gåva att få ge och ta emot! Jag säger tack till mina änglar som gjort att jag får fortsätta leva och finnas för min familj och alla andra jag tycker om.
// Anne