En låga ljus av en annan människa.
Jag fick en gnista liv att tända min snart slocknade låga med, av en okänd donator. Jag brukar säga att det är den vackraste människa jag aldrig får träffa.
När jag var 16 år fick jag min diagnos. En ärftlig hjärtmuskelsjukdom. Hypertrofisk kardiomyopati.
Som 16 åring var jag inte så intresserad av diagnosen då jag kände mig stark i kroppen och skulle utbilda mig till idrottslärare och tränare, så nej, det fick vänta.
Vid 30 års ålder fick jag en ICD (pacemaker) inopererad men jag kände mig fortfarande frisk och arbetade då som personlig tränare, kostrådgivare och instruktör så jag trodde nog att jag hade koll på det mesta om kropp och hälsa. Jag kände mig frisk.
Det var inte förrän i 40 års ålder som kroppen började säga ifrån med hjärtsvikt, flimmer och senare VT-attacker (hjärtrytmrubbningar). Då förstod jag att min hälsosamma livsstil inte skulle kunna trolla bort diagnosen.
Jag fick byta inriktning och sluta träna helt, vilket förstås var jobbigt mentalt. Men jag tog tag i en hobby jag haft i flera år och utvecklade den för att ha ett syfte och skapa intresse på annat håll. Fotografering. En stillsam hobby som blev min räddning.
Vid 49 års ålder fick jag sedan chans till ett helt nytt liv.
Jag tänker på min donator varje dag men speciellt de gånger jag tänder ett levande ljus med ett annat. En låga som hjälper någon annan att brinna. Precis som hon gjorde med mig.
Mina sista tankar innan sömnmedlet nådde blodet gick till min donator.
Kanske låg hon nu, precis som jag, i en operationssal. Hennes anhöriga hade precis sagt adjö och hon var redo att lämna jordelivet, medan jag, med hennes hjälp, var redo att låta min låga brinna lite till.
//Annika Johnsson