Jag var 17 år och gick första året på gymnasiet när jag drabbades av influensa. Jag var riktigt sjuk med hög feber och värk. Efter att varit hemma från skolan i tre veckor så var jag tvungen att gå tillbaka. Annars missade jag för mycket. Efter ett tag så fick jag torrhosta och ögonvitorna blev gula. Min mamma anade att det var något som var fel. Så vi besökte vårdcentralen. De tog lite prover och det visade sig att jag hade väldigt lågt blodvärde. Men det var vanligt för tjejer i den åldern.
Det gick ytterligare några veckor och mina anklar började svullna upp och även min mage. Trots att jag inte åt någonting. Men när jag skulle vara med på gymnastiken så tog det bara stopp. Jag kunde inte andas. Det blev vårdcentralen igen och nu lyssnade de på hjärta/lungor och direkt så förstod läkaren att något var fel. Där började min tuffa resa.
Det gick två år med olika medicineringar för att häva den hjärtmuskelinflammation som jag hade. Höga doser kortison och cellgifter. Men det gick inte att stoppa. Det var en ovanlig sort som jag hade drabbats av. Julen 1987 var jag så svag men jag var hemma hos min familj. Syrgastuber och slangar i hela lägenheten. Men jag var hemma och det var det viktigaste. Jag var uppsatt på väntelistan. Det var ju bara jag och några till som var aktuella för transplantation på den tiden.
Nyår fick jag och min mamma tillbringa tillsammans med personalen på avd 40. Underbara människor som tog hand om mig. Jag vistades där en hel del innan transplantationen. Det blev som ett andra hem.
Jag minns inte mycket från tiden precis innan operationen. Jag sov mest. Jag var så svag att jag inte ens orkade borsta mina tänder själv.
1 januari 1988 fick vi ett nytt dödsbegrepp i Sverige vilket gjorde det möjligt att kunna använda organ från svenska donatorer. Jag väntade i 14 dagar efter detta.
14 januari ringde det ute på expeditionen på avd 40. Jag hade dörren öppen så jag hörde signalen. Jag kände det på mig. Nu var det dags!
Jag var aldrig rädd. Jag ville bara bli bra. Bli fri från trycket över bröstet och hjärtat som slog så oregelbundet och den fruktansvärda tröttheten. Det första jag minns när jag vaknade upp på IVA var vad lugnt mitt nya hjärta slog och dessutom i takt.
Men det var ett tufft första år. Inte med hjärtat för det fungerade bra. Men mentalt och fysiskt. Jag behövde tid att bearbeta allt som hänt. Jag hade ju missat två år av tonåren. Jag gick färdigt sista året på vårdlinjen, men hade redan då bestämt mig för att jag inte ville jobba inom vården. Jag var trött på den miljön.
På den tiden fick man inte åka buss, vistas i folkmassor, inte ha husdjur och så vidare. Detta gällde de första åren efter transplantationen. Men jag har aldrig under dessa 25 år som jag varit transplanterad känt mig begränsad pga av mitt hjärtbyte. Tvärtom har det gett mig så många möjligheter till ett bra liv. Visst att det har varit en hel del sjukhusbesök genom åren och ibland har jag varit lite less på alla undersökningar. Men när jag ser tillbaka och inser hur bra jag mår så spelar det ingen roll. Jag tar gärna lite biverkningar av medicinerna. Jag får ju leva ett bra liv tack vare dem. Jag tänkte att lever jag fem år så är det fantastiskt. Rätt som det var så hade det gått tio år. Nu har det gått 25 år!!
1996 födde jag min älskade dotter Emma. En normal graviditet och en normal förlossning. Det är det största som har hänt i mitt liv. Hjärttransplantationen kommer på 2:a plats.
Idag arbetar jag som fotograf och har ett eget företag. Jag verkligen älskar det jag gör. Att fånga ögonblick av livet i bilder är fantastiskt. Jag njuter varje dag. Stannar upp och ser mig omkring… Vad vackert det är!
Jag är tacksam över att det fanns en 40-årig kvinna som ville skänka sitt hjärta till mig. Jag är 45 år idag. Jag hade inte blivit äldre än 20 om inte chansen hade funnits för mig för 25 år sedan. Jag är oändligt tacksam för den gåvan.
Livet är en gåva – inte en självklarhet.
//Annika Nilsson, hjärttransplanterad 1988