Detta år har varit ett mycket märkligt år för mig och min familj, från att få en hjärtdiagnos i dec-07 och som jag trodde skulle bara vara att ”ta några piller” till att i mars-08 bli uppsatt på hjärttransplantationslistan då jag behövde ett nytt hjärta till i slutet av 3 kvartalet då jag Får ett nytt hjärta till idag med rehabiliteringen av min operation. I Dag är jag Frisk – så såg det inte ut för ett år sedan (men har lång väg kvar att gå innan jag är i form igen).
Detta år har varit en påfrestning på alla våra anhöriga och bekanta (Andris och mina) ett år som jag absolut inte önskar min värsta ovän! Det psykiska och fysiska pressen och samtidigt som jag visste att jag må ha humöret och min humor (även om det bara är jag som skrattar åt den) har i alla fall försökt hålla humöret uppe men självklart då man sett döden i vitöga så gör det något med en (tror att jag blivit ännu mera psykiskt stark men fortsatt med ödmjukhet och humor och stort friskt hjärta *ler*).
Våra nära och kära har gått igenom detta med oss och det måste ha varit fruktansvärt för dem och framför allt för Andri, mina barn och våra föräldrar. Jag har hela tiden haft stöd från sjukvården som gjort allt under ”väntetiden”, många änglar har jag mött och möter fortfarande (men de är levande *ler*) men de har inte haft någon, jo varandra och mig *ler*.
Nu då jag fått Gåvan till en andra chans så kommer jag alltid att finnas för er alla som jag alltid gjort men jag kommer värdera det jag har lite annorlunda, jag behöver inte gå i 120%, 105% räcker *ler*. Det är en lång väg kvar att gå och jag behöver hela tiden påminna mig om att skynda långsamt men det är bara så jag är. Skulle gärna vilja börja jobba i morgon då jag bara använder mitt huvud men då jag känner på vad kroppen genomgått och genomgår så klarar jag det inte – mycket som kroppen ska vänja sig vid – jag ska få upp fysiken och balansen mellan kropp och själ – medicinen ska finna sig tillrätta i min kropp och framför allt Mitt Nya hjärta (med min kropp blir det lite svårt kanske *ler*. Saker tar nu längre tid att genomföra, blir trött av bara göra saker och ting, måste vila en stund varje dag men för var dag så blir det lite bättre.
Inget år kan bli som 2008 och jag hoppas ingen ska behöva genomgå detta men tyvärr så finns det människor som genomgår detta under många många år – menar jag genomgick bara detta helvete/tortyr under 1 år och känner vad det gjort med mig men alla de som med kronisk sjukdom som går igenom detta under många år – ni är hjältar – hjältar som inte har något val. Jag tror inte mitt tålamod hade klarat en så lång kronisk sjukdom (även om jag varit sjuk länge utan att veta det).
2009 Ska bli vårt år och framför allt mitt – jag ska träna mig upp psykiskt och fysiskt och ta vara på livet och se de små, små sakerna som man glömmer då man är frisk såsom att orka ta en dusch, njuta av regnet, se att allt går att övervinna. Det vi har gått igenom kan inte vara tuffare än något annat – alla problem och bekymmer kommer kännas små (tror jag och hoppas jag), nu vet jag att med rätt inställning så går allt att övervinna och vi alla har den inom oss även om den finns djupt hos vissa..
2009 blir mitt och Andris, våra barn, släktingar och vänners år både de vänner vi inte har idag men som vi kommer få.
/Bibbi