När jag var 2 år dog min mamma bara 22 år gammal på grund av en njursvikt. Läkarna hade avrått henne från att bli gravid då hon i bagaget redan hade en njursjukdom som kallas FSGS (Fokal-segmental glomerular sclerosis). Sjukdomen gör att det bildas ärr över de små filtren på njurarna som filtrerar urinen. Mamma fick problem med njurarna efter min födelse vilket gjorde att hon var tvungen att genomgå hemodialys (bloddialys) flera gånger i veckan.
I skrivande stund förstår jag hur svårt det måste ha varit för henne som inte kunde ta hand om sitt barn som nybliven mamma samtidigt som hon var allvarligt sjuk. Hon hoppades in i det sista att få se mig växa upp, att få vara där för mig. Men så blev det inte. Dialysbehandlingarna blev ineffektiva och mamma hamnade först i koma, sedan fick hon hjärtstillestånd och avled. Jag var bara 2 år gammal, mitt liv hade precis börjat samtidigt som min mammas liv precis avslutades. Jag fick aldrig uppleva den här mamma-dotterkänslan, vilket gör mig ledsen.
Jag hade ingen aning om att jag hade ärvt sjukdomen från min mamma förrän jag lämnade ett urinprov, som visade sig innehålla massor med äggviteämnen. En biopsi bekräftade mardrömmen och 13 år gammal fick jag samma diagnos, FSGS. Det finns inget botemedel, man kan bara bromsa sjukdomsförloppet, för dem där det fungerar. Jag fick veta att jag så småningom skulle få njursvikt men ingen visste hur snabbt det kunde gå.
Åren gick och jag träffade min underbare man och vi fick en dotter i maj 2015. Under graviditeten började njurarna snabbt försämras. Kreatininvärdet steg och 3 månader efter förlossningen blev jag inskriven på väntelistan till en ny njure. Jag påbörjade peritonealdialys( påsdialys) och fick veta att väntetiden var drygt 2 år lång.
Många tankar som jag hade då; Skulle jag någonsin få en njure? Skulle jag klara operationen? Hur lång tid skulle jag få vänta på en njure? – frågorna var oändliga, likaså rädslan. Månaderna gick, samtidigt som jag såg hur jag sakta tappade allt mer muskelmassa, aptit och ork. Väl efter 10 månader fick jag det efterlängtade samtalet! De hade hittat en njure till mig, som de trodde skulle passa.
Operationen gick bra och jag återhämtade mig förvånansvärt snabbt. Nu i efterhand när jag tänker på den resa jag gjort inser jag hur livet förändrats. Från att ha varit nära döden och återigen få en ny chans till livet, det är en obeskrivlig känsla. Den tacksamheten jag har för donatorn är enorm. Att någon faktiskt räddat mitt liv, att jag fått det privilegiet att kunna leva vidare, vilket många inte hinner få. Den känslan är enorm.
Jag fick en ny chans till livet, jag hade den turen. Men än är det alldeles för många som inte får den chansen. Alldeles för många som mister sitt barn, sin förälder, sin älskade. Genom att donera räddar vi inte bara en person, vi räddar en hel familj som i sina mörkaste dagar får den mest värdefulla gåvan. En ny chans till det vi alla tar för givet, livet.
/Camilla