Jag heter Camilla, är född i december 1979 och är alltså 44 år, biologiskt sett. Men jag föddes på nytt i november 2021 när jag fick min änglanjure på Sahlgrenska i Göteborg. Från att ha överlevt, så började jag leva igen.
Jag har den ärftliga sjukdomen polycystisk njursjukdom, som har gjort att det bildats mängder med cystor som slagit ut njurfunktionen. Min pappa hade det också, som tyvärr inte finns med oss längre. Jag fick reda på min sjukdom 2013 när det gjordes ett ultraljud i samband med att pappa blev sjuk. Jag kunde vara en blivande donator, istället fick jag ett besked om en kronisk sjukdom.
De första åren mådde jag ändå bra. När jag började gå på kontroller så hade jag ett kreatininvärde runt 110. Det steg sakta men säkert. Jag medicinerades för högt blodtryck men var för övrigt opåverkad i början. 2019 så steg kreatininvärdet drastiskt och jag började må allt sämre. Tröttheten var brutal och kunde inte sovas bort. Dialys som tidigare känts väldigt avlägset började diskuteras, vilket ändå var svårt att ta till sig och förstå vad det skulle innebära. 6 juli 2020 opererades en PD-kateter in. Fyra dagar innan så hämtade vi hem en liten hundvalp. Min högt älskade Mezzi som fick min värld att ljusna mitt i allt. Han gav mig lycka och villkorslös kärlek. Han behövde promenader och mat. Oavsett hur trött jag var så kom vi ut, han och jag. Sjukskrivning och läkningsprocess. Jag hade fram till nu arbetat 100 procent som undersköterska inom LSS. Ett väldigt fysiskt utmanande arbete ska tilläggas. Ibland är jag för envis för mitt eget bästa. Jag var ju så trött. Jag jobbade och sov, sov och jobbade.
Så var dagen kommen då jag skulle börja lära mig att sköta dialys (peritonealdialys) hemma. Första besöket hos underbara Jenny på påsdialysmottagningen ägnades åt tårar och samtal. Nu var det på riktigt, det var verklighet och jag bröt ihop. Snart var jag i alla fall igång med fyra manuella påsbyten per dag. Jag började jobba igen, heltid. Jag gjorde dialys på jobbet i ett hörn i personalrummet. Vilket uppsving till en början. Jag sov bättre, var piggare och gladare. Vid sidan av så påbörjades en transplantationsutredning. Min man ville gärna donera en njure till mig och även han började utredas.
I början av 2021 drabbades jag av framfall (rectocele). Här någonstans blev jag sjukskriven igen, jag orkade inte arbeta längre. Min ork var helt obefintlig, trots dialys. I samband med framfallet så var det inte lämpligt att gå med 2 liter dialysvätska i bukhålan som pressade på ytterligare. Nattmaskin började planeras och snart var jag igång. Jag minns hur jag kämpade mot paniken de första veckorna. Jag satt fast vid en maskin i tio timmar, mycket jobbigare än jag trott. Mitt i allt så gick min pappa bort. Han drabbades av en massiv stroke, sex veckor senare en propp i lungan och avled. Strax därpå fick vi ett nej ifrån Sahlgrenska. Min älskade make fick inte donera. Det var som att någon drog undan mattan och jag kände hur jag föll mot avgrunden. Det var lite för mycket där och då.
I maj 2021 opererades mitt framfall, men de fick dessvärre avbryta operationen då jag blödde alldeles för mycket. Sommaren gick medan jag väntade på en ny operation. Jag fick inte stå på väntelistan då de ville att jag skulle vara opererad och läkt innan dess. Kändes som att vi levde i ett vakuum hemma. Livet stod liksom på paus. Humöret och känslorna var som en bergochdalbana.
I oktober 2021 opererades jag på nytt och jag blev äntligen helt återställd från mina gynekologiska besvär. I oktober fick jag ett brev hem att jag nu äntligen stod på väntelistan för transplantation. Min njurfunktion var nu 5 – 6 procent, kreatininvärdet låg runt 800 och jag mådde pyton.
Jag minns det som igår den natten de ringde från Sahlgrenska och sa att de hittat en njure till mig. Jag kopplade loss mig från dialysmaskinen för jag hade ingen ro att ligga kvar trots att klockan bara var 04 på morgonen. Jag darrade av adrenalin hela vägen ner till Göteborg. Min man skjutsade mig de 35 milen, men det var ju mitt under pandemin så han fick inte följa med in. Det blev en lång dag med väntan, provtagningar, undersökningar och ännu mer väntan. Minns ändå att jag kände mig så glad, pirrig och förväntansfull. Innan tolvslaget den natten så rullades jag ut från operationssalen och in på uppvaket. Min supernjure började fungera direkt och lyckan var total.
Det har nu gått lite drygt två år sedan jag fick min änglanjure. Under dessa år har jag haft både njurbäckeninflammation och covid, varit inlagd på infektion vid två tillfällen. Bortsett från det så mår jag väldigt bra. Jag känner en enorm ödmjukhet och är så tacksam inför livet och för min okända donator. Jag har fått min energi tillbaka, jag känner mig pigg och glad, jag arbetar heltid på mitt vanliga jobb. Jag orkar vara mamma, fru, kollega, syster, dotter och vän igen. Men framförallt, mig själv. Livet är faktiskt fantastiskt 
Tack för mig & en stor kram till alla som kämpar därute!