Sommaren 2008 upptäcker jag att jag har så mycket blåmärken, och de kommer överallt. Även där man aldrig brukar få blåmärken. Så småningom beslutar jag mig för att ringa och boka tid för provtagning. Jag har då innan googlat på blåmärken och fått upp leukemi och Aplastisk anemi. Inga av symtomen hade stämt på mig. Proverna tas och jag ser en bekymrad blick hos läkaren.
2 timmar efter provtagningen ringer läkaren. Jag ska omedelbart infinna mig på Hematologen i Karlstad. Jag har jättedåliga blodvärden. De väntar på mig. Jag kommer läggas in en längre tid för utredning så jag ska packa en väska. Jag hamnar i svår chock, och vet inte ens var jag har resväskan. Sen kommer några dygn då jag bara gråter, prover tas, jag får blod och trombocyter, isoleras. Den tredje dagen på sjukhus får jag min diagnos – Svår Aplastisk anemi. Mitt immunförsvar har fått spatt och angriper mitt blod och förstör det. Man behandlar mig, men tyvärr ger inte behandlingen önskat resultat. Tiden går.
Jag får 2009 behandling nummer 2, som inte heller ger bot eller bättring. Blodtransfusioner och trombocyter flera gånger schemalagt per vecka. Infektioner som ibland tar mig i ambulans till sjukhuset. Restriktioner. Jag får inte det och inte det p g a det nedsatta immunförsvaret. Livet blir ett liv i en liten bubbla.
Min läkare börjar i slutet på år 2009 prata om benmärgstransplantation. Det är nödvändigt för mig då mina ferritinvärden (ger järninlagring i kroppen) blivit för höga och det äventyrar min hälsa. Man börjar söka donator. Ingen i Sverige passar, men däremot finns en man i Kanada som är perfekt för mig. Förberedelserna börjar. Tid bestäms. Jag ska infinna mig på Karolinska Huddinge i mars 2010. Det kommer bli en tung förbehandling, för man måste “döda” min egen benmärg. Cellgifter och helkroppsbestrålning. Dessvärre får jag på sista dagen blodförgiftning och hamnar på IVA. Men jag klarar den pärsen och får mina stamceller. Efter 2 veckor börjar mina värden komma åter. Lite komplikationer med infektioner, feber och biverkningar men jag kommer igen.
Snart är jag på Ronald McDonalds patienthotell och krafter och värden förbättras hela tiden. Efter 3,5 månader i Huddinge får jag äntligen åka hem. Jag är botad och kan inte få tillbaka min sjukdom. Däremot fanns risk för komplikationer. Men inget större händer. Idag är jag friskförklarade och nästan alla värden är normala. Resten förväntas bli normala med tiden. Jag tappas på blod för att få bort resten av järnet i kroppen och lämnar prover ibland, annars är det inga större besvär.
Jag ber alla som kan att överväga att anmäla sig som benmärgsdonatorer. Benmärg är härligt att lämna, för du kan lämna det medans du lever och får se resultatet. Benmärg räddar många framförallt med leukemi och Aplastisk anemi. Men jag vet att man använder stamceller även för annan behandling. Att ta ut benmärgen är inga större besvär. De drar ut benmärg ur höftkammen under narkos. Man kan bli lite öm i ryggen efteråt bara. Det finns även ett annat sätt. Det är att förmedicinera för att få stamcellerna att förflytta sig ut i blodbanan. Därefter tappas man på blod från en ven i armvecket.
Lämna Benmärg!
Camilla