Hej jag heter Cecilia Olsson är 37 år bor i Ljungby Småland. Jag ensamstående mamma varannan vecka till två underbara barn, en pojk på 10 år och flicka på 7 år. Min historia började när jag fyllde 12 år, då fick jag min diabetesdiagnos. Jag hade antagligen haft det i några månader utan att veta om det. Till en början var blodsockret jättebra, men när jag blev lite äldre omkring 17-18 år började det mitt blodsocker strula mycket med mycket höga blodsocker och jag hamnade i insulinkoma några gånger. Som barn och ungdom höll jag på p fritiden på med mina hästar och hundar, och så dansade jag. Åren gick och det var periodvis fruktansvärt kämpigt med min diabetes.
När jag var 27 år, 2012, fick jag mitt första barn. Han föddes två månader för tidigt pga jag mådde dåligt och han fick för dåligt flöde i navelsträngen. I samband med det märkte dem att jag hade fått högt blodtryck, vilket jag inte haft tidigare. När vår son var omkring ett år, var jag med om en olycka där jag fick en häst över mig. Väl på sjukhuset tog de fler blodprover och i samband med et uppmärksammades det att mina njurar inte fungerade som de skulle. Jag fick också medicin för mitt höga blodtryck. 2015 föddes vår dotter. Under den graviditeten mådde jag inte alls bra. Både blodsockret och blodtrycket skenade i väg och även hon föddes precis som sin storebror två månader för tidigt.
Efter ett år var jag tillbaka i vardagen och på jobbet, men jag kände mig både trött och orkeslös och hade också börjat kräkas en del. Jag tänkte att man var småbarnsföräldrar och att det var det som gjorde att jag inte hade samma ork. Nu fick jag också äntligen träffa min första njurläkare. Han berättade att min njurfunktion blivit sämre och jag låg på stadie 2 för njursvikt. Själv kände jag att det inte vara någon fara, jag fortsatta sköta min diabetes och äta blodtrycksmedicin. Kommande år började jag må sämre och sämre, min läkare att jag inom 8-10 år skulle behöva bli transplanterad med en ny njure. Jag spenderade mycket tid på sjukhuset. Tiden gick och jag blev tröttare och tröttare, började kräkas mer och kissade desto mindre. Ibland var jag på jobbet en hel dag utan att behöva gå på toa.
2018 fick jag besöka akuten då jag mådde så dåligt. De konstaterade då att mina värden blivit ännu sämre. Blodvärdet var mycket lågt och de fick ge mig blod. Nu kände jag att det började bli fruktansvärt jobbigt, jag orkade inte hålla gång med barnen. 2019 började jag må ännu sämre, det enda jag orkade med var att arbeta och sova. Fick sälja mina älskade djur för att jag inte längre orkade ta hand om dem. Spenderade mer och mer tid på sjukhus och fick ofta pga lågt blodvärde fylla på med blod.
Efter ett tag fick jag en ny njurläkare, och hon sa att mina njurar funkade 15%. Hon undrade om jag hade något syskon eller föräldrar som kunde tänka sig att donera en njure till mig. Min fina mamma sa direkt att hon gör det. Mamma började utredas och efter cirka fem månaders utredning fick vi tyvärr veta att man inte blev godkänd som donator. Min fina pappa erbjöd sig att ställa upp som donator, hans utredning gick väldigt bra, men det upptäckte på slutet av utredningen att han hade haft en hjärtinfarkt och i och med det fick inte heller han donera en njure till mig. Efter två utredningar av levande donatorer blev jag uppsatt på väntelistan för både njure och bukspottkörtel.
Ärligt talat trodde eller förstod nog inte att det också var bukspottkörtel jag skulle bli transplanterad med. Jag fortsatte att bli sämre och sämre hela tiden, blev sjukskriven på heltid och orkade mindre och mindre. Det enda som existerande för mig på slutet var min diabetes och mina dåliga njurar. Jag var i stadie fem för njursvikt med 8% njurfunktion kvar.
Mina underbara föräldrar som är pensionärer fick hjälpa mig med barnen och mycket mer, jag hade aldrig klarat mig utan dem. ❤
Väntan kändes lång. I början gick jag och tittade på min telefon hela tiden, men efter ett halvår så tänkte jag att det ringer när det ringer. I början av januari i år ringde transplantation från Malmö och sa att vi kanske har en njure och bukspottskörtel till dig, men att det inte var säkert. De skulle ringa upp dagen efter. Dagen efter att de ringt mig från transplantation hade jag en tid till ögonmottagningen. Jag gick dit och tänkte att ”det blir nog inget”. Väl hemma från sjukhuset ringer de mig från transplantation i Malmö och säger att jag snabbt ska ta mig till dem, även om inget är garanterat. Jag åkte ner till Malmö men hade inga stora förhoppningar. Jag tänkte hela tiden att det säkert inte skulle passa, men hoppades innerligt att jag hade fel…tänk om!
Väl framme i Malmö tog de många prover och jag fick ett eget rum. Jag duschade tre gånger innan det vid 23:30 knackade på dörren. Det var sköterskan som meddelande att jag nu äntligen skulle ner till operation. På operation var alla helt underbara. En av personalen stod och höll mig i handen och pratade med mig hela tiden. Först nu kunde jag förstå att jag skulle bli transplanterad. Jag hade hunnit känna rädsla innan, men när en av personalen frågade om en av mina tatueringar, med mina barns när, då brast det. Jag bröt ihop. Vid midnatt började de operera mig och jag vaknade upp först 9.30 dagen efter. Det första jag sa var ”Är det redan över?”.
Operationen hade varit klar redan vid kl 07:30 och de berättade att allt hade gått bra. Jag fick stanna kvar på intensiven i två dagar. Jag sov mest då. Väl uppe på avdelningen kände jag mig trött och mörbultad, men jag var pigg i huvudet. Jag började komma upp ur sängen, även om det gjorde ont var det skönt att vara uppe och gå. Jag hade fått ett nytt liv! Då det fortfarande är restriktioner kring corona fick jag inte lämna mitt rum. Så jag fick helt enkelt gå runt i mitt rum för att komma i gång. Läkarna och sjuksköterskorna tog så väl hand om mig och mina prover blev bättre och bättre för varje dag. Det var svårt att ta in att jag inte längre hade diabetes, när sjuksköterskan frågade om jag ville ha saft sa jag först nej.
Efter nio dagar på sjukhuset sa läkare att jag kanske kunde få åka hem dagen efter, jag blev överlycklig. Dagen efter vid 17-tiden fick jag åka hem som en ny frisk människa. Mina älskade föräldrar var hemma och tog emot mig. Jag var så lycklig och glad och samtidigt väldigt trött.
Från att ha varit svårt diabetes- och njursjuk var jag nu transplanterad, diabetesen är borta, men det är också helt nya mediciner jag ska vänja mig vid. Dagen efter jag kommit hem fick jag äntligen träffa mina älskade barn, jag hade aldrig tidigare varit i från dem så länge.
Nu har det gått flera veckor sedan jag blev transplanterad. Jag känner mig så pigg, överlycklig och framför allt tacksam för den underbara människa som valt att säga ja till organdonation. Du räddade mitt liv ❤️ Jag kan inte tacka dig nog.
Varje måndag åker jag till Växjösjukhus och tar prover och träffa läkare, och varje onsdag och fredag åker jag till Ljungby lasarett och lämna prover, men det gör jag så gärna, jag har ju fått ett nytt liv. Jag är så tacksam för all hjälp och stöttning jag fått av alla läkare och sköterskor med flera, både här hemma både innan och efter transplantationen, och all personal nere i Malmö ❤ Hitintills ser alla prover superbra ut och jag blir piggare och piggare för varje dag som går Just nu vill hjärnan mer än kroppen orkar. Jag får fortfarande för mig att mitt blodsocker blir högt efter jag ätit, så jag tar fortfarande blodsockerprover för att se att det ligger bra. Och det gör det, det ligger mellan 5-6. Jag är uppe och går varje dag och gör min sjukgymnastik, snart är jag tillbaka! Min mamma och pappa har fått sin dotter tillbaka och mina barn har fått sin mamma tillbaka ❤❤❤
Mvh Cecilia