Min resa till transplantationen började 11 september 2003 i Afrika. Vi var fem svenskar som hade lämnat Kongo för att hjälpa FN att flyga in material från Uganda. En dag började jag må dåligt på flygplatsen och blev hemskjutsad av kapten till vårt hotell. Väl där så började jag må bättre. Framåt kvällen så mådde jag så bra att jag kunde äta. Men efter bara några timmar så började jag kräkas med ungefär 15 minuters mellanrum. Detta fortsatte ett par timmar och plötsligt fick jag värk i vänster skulderblad. Värken blev värre och värre och sen kom även bröstsmärtor och det strålade ut i armen. Alla klassiska symtom på hjärtinfarkt.
Jag borde ha reagerat då min far har haft hjärtinfarkt, ändå var hjärtat det sista jag tänkte på. Nästa morgon var värken så fruktansvärd att jag inte klarade mer – jag var tvungen att få vård. Fransmännen hade ett förband på Entebbe flygplats och hjälpte mig så gott de kunde, men de hade ingen möjlighet att operera mig. Jag kommer så väl ihåg när läkaren berättade att det var mitt hjärta det var fel på. Mitt hjärta?? Det kunde ju inte stämma, jag är ju bara 29 år och FN-soldat, tänkte jag. Då bör man inte få sådana här fel på kroppen.
Först ville FN flyga mig till Pretoria i Sydafrika – men den franska läkaren sa ifrån då jag aldrig skulle överleva den långa resan. Det blev ambulansflyg till Nairobi för operation och där blev jag kvar i en vecka. Eftersom det tog ca 18 timmar innan jag kunde opereras så blev mitt hjärta tyvärr väldigt skadat. När en hjärtinfarkt inträffar är tiden viktig. Ju snabbare man får vård desto mindre skada på hjärtat. Efter närmare nio månader så kunde jag börja jobba igen som lastare på Arlanda flygplats. Jag orkade trots denna stora omställning jobba heltid ända fram till midsommar förra året då mitt hjärta inte orkade mer.
Jag jobbade min andra dag på ett nytt jobb när jag kollapsade. Jag orkade knappt gå ut till min hjullastare som stod 20 meter från kontoret och när jag väl kom fram så kräktes jag. Jag förstod att det inte var bra. De flesta av er vet hur det är när man börjar på ett nytt jobb. Det sista jag ville var att sjukskriva mig så jag försökte jobba vidare. Efter en dryg timme så klarade jag inte mer. När jag kom in på akuten, sa sköterskan i kassan ”Du mår inte så bra va?”.
På sjukhuset genomgick jag flera undersökningar och fick direkt diagnosen allvarlig hjärtsvikt. Efter några dagar på medicinering mådde jag mycket bättre. Då kom chocken. ”Vi vill starta en transplantationsutredning på dig”, sa läkarna en morgon. Jag förstod ingenting. ”På mig? Varför? Jag mår ju bra!”
Mitt hjärta var så dåligt att det behövde bytas ut. ”Jag kommer dö”, det var allt jag tänkte. Jag låg i två dagar med otrolig sorg och var helt knäckt när jag kom på hur dum jag var.
Vaddå dö? De ska ju byta hjärta för att jag skall få leva. Jag hade faktiskt tänkt tanken många gånger innan, att om jag skulle få chansen, så skulle jag byta direkt. Nu när jag verkligen fick beskedet så reagerade jag med skräck. Men jag bestämde mig – jag skulle bli frisk! Jag kanske skulle få springa igen och tänk om jag kunde spela en fotbollsmatch någon gång i framtiden! Här vände mina tankar till något extremt positivt angående transplantationen.
De följande månaderna gick och en massa tester och undersökningar genomfördes. I februari kom jag upp på transplantationslistan och i detta läge var jag så dålig att jag orkade gå max 50-60 meter. En oviss väntan började.
Så en lördag vid 21-tiden på kvällen när jag satt och spelade på datorn, ringde telefonen. Kvinnan som ringde sa ”Vi har ett hjärta till dig som passar perfekt.”
Det var chock, panik, glädje och dödsångest på samma gång. Jag satte på högtalaren och vinkade åt min fru att hon skulle komma till telefonen. Själv kunde jag inte ta in vad koordinatorn sade. Väskan skulle ju ha varit packad, men inte sjutton var den det. Jag hade väntat i tre månader och trots att jag visste att samtalet kunde komma när som helst, så tänkte jag att jag kunde alltid packa en annan dag.
Jag hoppade in i duschen, sen ringde jag mina närmaste samt min utländska vän Johan och berättade att det var dags. Jag träffade min kusins barn och sa hej då. Nu började det bli jobbigt. Jag kunde ju trots allt dö. Själva döden skrämde mig inte direkt, men det som skrämde mig var tanken på att aldrig mera få träffa min familj och vänner. Att vinka av min fru när hon stod utanför lägenheten var det värsta. Jag bröt ihop totalt när vi åkte i väg och hon formade sina händer till ett hjärta.
Idag har det gått sju månader sedan jag fick mitt nya hjärta. Redan efter tre månader så kunde jag gå totalt 2.7 mil! Från att ha endast kunnat gå 60 meter och sedan behöva vila, så kan jag nu gå flera mil i veckan. Mitt nya jobb som jag var på en dag innan jag blev sjuk har ringt mig och de vill att jag skall börja hos dem igen så fort läkaren ger sitt tillstånd – det ser jag fram emot.
Nu riktar jag mig till er alla som ännu inte tagit ställning. Ställ denna fråga till dig själv: Skulle du kunna ta emot ett organ om du själv blir dödligt sjuk? Om svaret är ja så borde det vara självklart att själv anmäla sig till donationsregistret. Det är min åsikt men självklart är det upp till var och en att bestämma.
Jag kan inte beskriva allt jag känner inom mig. Jag vet nu att livet är skört och att jag inte kan ta någonting för givet. Utan familj, personal och medmänniskor så hade jag kanske inte levt i dag. Jag tänker på alla underbar sjukvårdspersonal som jag fått äran att träffa under denna tid och jag vill speciellt lyfta fram alla sjuksköterskor och undersköterskor! Utan er så finns ingen vård. Ni är anledningen till min snabba återhämtning. Ni är hjältarna som inte alls får den uppmärksamhet ni förtjänar. TACK.
Den viktigaste är ändå den människa som gav mig sitt hjärta när dennes eget liv inte kunde fortsätta. Han/hon/hen är den okända hjälten för mig och en person jag alltid kommer att hedra genom att göra gott i livet.
// Daniel