”Hej Emma, du är på intensiven. Du har varit med om en hjärttransplantation.”
Det var de första ord som mötte mig när jag vaknade upp – en vecka efter att jag slumrat in i narkosens svarta mörker. Jag visste precis vart jag var, men jag hade ingen aning om vad som hade hänt eller varför jag varit sövd i sju dagar.
Mitt nya hjärta hade kommit och jag hade reagerat precis som alla andra när jag fick samtalet och rösten i luren sa att det var dags. Va, nu? Det här händer ju inte på riktigt, är det verkligen sant? Ska mitt hjärta ut och ett annat ska in – och det ska funka..? Min hjärna hade målat upp att jag skulle gråta och skrika när de rullade in mig till transplantation, för jag var så övertygad om att det var där det skulle ta slut. Men på något sätt så blev jag inte livrädd. Jag blev snarare lättad. Det här var min chans att få trycka på play, på ett liv som varit i paus. Och jag var faktiskt taggad. Jag ville ha mitt liv tillbaka!
Det som hände sen kunde ingen ha räknat med. Mitt nya hjärta syddes in i mig och låg sen där utan minsta lilla ryck. Det ville inte starta.
Jag låg fem dagar med öppen bröstkorg kopplad till en hjärt-lungmaskin. Det tog några dagar, men sen började vänster hjärthalva komma igång så smått, och efter ytterligare någon dag började höger sida sakta slå, och till slut vågade de sy ihop mig. Jag är tacksam för att jag var sövd och missade hela den här cirkusen. Mina föräldrar var inte lika lyckligt lottade och jag kan inte ens föreställa mig det helvete de måste gått igenom…
Men sedan hjärtat kom igång har det inte missat ett enda slag!
När jag vaknade kunde jag inte röra mig. Mina muskler hade nästan försvunnit under tiden jag varit sövd och jag fick lära mig allt på nytt; sitta, stå, gå. Personalen fick hålla i mitt huvud när jag satt på toastolen, annars skulle jag bara ramla. Det tog tid – enerverande lång tid tycktes det – men till slut fick jag lämna intensiven. Och väl på avdelningen gick allt enormt fort – jag kunde ställa mig upp själv, gå på toa själv, äta och dricka själv, och fick börja ta promenader utomhus. Det var vår, det var sol och livet var underbart värt att leva.
Ungefär en månad efter den där varma aprildagen då jag kördes i ilfart till Sahlgrenska var det dags att åka hem. Det tog några veckor hemma, men en dag insåg jag – jag är frisk! Det är så här det ska kännas att må bra! Det var först då jag insåg hur dålig jag faktiskt var när jag stod på väntelistan och knappt kunde ta fem trappsteg i följd…
När jag stod på väntelistan hade jag en dröm, och det var att om jag fick ett nytt hjärta, om jag fick en ny chans, så skulle jag en dag göra en Svensk Klassiker. Det går ut på att åka Vasaloppet, nio mil skidor; Vätternrundan, 30 mil cykel; Vansbrosimmet, simma tre kilometer öppet vatten; och Lidingöloppet, tre mil terränglöpning.
Knappt ett år efter min transplantation började jag träna på allvar. Och mindre än två år efter operationen stod jag på startlinjen till Vasaloppet. För mig var det en större seger än när jag gick i mål tolv och en halv timme senare. Bara att stå på startlinjen var bevis nog – jag var tillbaka! Jag hade redan vunnit högsta pris – livet.
Vasaloppet var det blötaste loppet någonsin, tidvis hade vattenskidor varit bättre än längdskidor – men efter en hel del krigande gick jag i mål. Vätternrundan var det roligaste loppet och jag satt de första 23 milen och undrade när det skulle bli jobbigt – sen blev det väldigt tufft på slutet… Vansbrosimmet var lättast – det var som att åka och bada en dag! Solen sken, vattnet var varmt och jag simmade lugnt mitt bröstsim både ned- och uppströms. Och vips var det dags för Lidingöloppet – kilometerskyltarna svischade förbi och efter fyra timmar med blåsor på bägge hälarna sprang jag över mållinjen. Klassikern var över!
Många undrade innan varför jag nödvändigtvis skulle göra en Klassiker, och i efterhand kan jag ibland också fundera på vad jag egentligen gav mig in på. Men jag vill aldrig mer skjuta upp någonting. Det är inte säkert att man får tillfälle att göra allt man vill göra – livet kan ändras något så oerhört fort, vilket jag och många med mig är ett bevis på. Så ta tillvara på den tid du har, gör det mesta av det och var tacksam för allt livet har att bjuda på.
Jag trodde aldrig att det kunde bli så här bra. Jag lever precis som vanligt, jag är fortsatt aktiv och tränar mycket, jag jobbar, reser och drömmer om framtiden. Jag tar de mediciner jag ska ta och går på mina läkarkontroller, och det är det.
Att jag har gjort en Klassiker är stort, men det är fortfarande – fem år efter min transplantation – de små sakerna som spelar så stor roll. Jag ler nästan varje gång jag ser en trappa, för jag kan ta den två steg i taget idag. Jag kan bära kassar hem från butiken, och jag kan bädda sängen utan att bli andfådd.
Jag hade aldrig kommit dit jag är idag om jag inte hade blivit sjuk, men jag hade heller aldrig blivit frisk om inte någon hade sagt JA till organdonation. Det går inte en dag utan att jag tänker på den person som gjort allt det här möjligt – min donator.
Den tacksamhet jag känner är en helt ny känsla för mig, och det är en känsla jag kommer bära med mig resten av livet – ett liv jag hoppas kommer bli riktigt långt.
// Emma
Emma har tidigare jobbat för MOD – Mer organdonation och är en frekvent bokad föreläsare.