Telefonen ringer strax efter klockan ett, en torsdagsnatt, det är transplantationskoordinator ”U”. Hennes röst känner jag igen men ska hon verkligen säga det jag vill att hon ska säga?! Hon säger det, DET, att det finns en njure till mig.
Jag kände mig redo, förberedd och samlad men ville inte lägga på luren för det kändes samtidigt som om jag drömde och var tvungen att vakna till ordentligt innan vi lade på. Det kändes som om jag hade vunnit en massa pengar, och om vi lägger på luren, så förlorar jag dem.
Jag funderar på, vad har man på sig när man åker in till transplantation? Jag tar de där jeansen jag alltid har, jag vill ju känna mig som vanligt. ”U” frågar mig när jag åt senast, det är den enda frågan jag minns. Jag svarar lite genant att det sista jag åt var en kanelbulle och godis. ”U” och jag bestämmer att jag ska ringa mamma och pappa. Jag ringer mamma, hon svarar och med väldigt darrig röst babblar hon något om högre makter, bönhörd och Gud, sedan slänger hon och pappa sig i bilen för att hämta mig. Det kändes som om det var bråttom nu, även om ”U” säger att jag kan ta min tid.
Väl på sjukhuset sover och vaknar jag lite om vartannat. Jag är hela tiden orolig att operationen inte ska bli av. Ingen vågar lova något. Men vid ett tillfälle vaknar jag till och förstår att allt är grönt. Vi matchar. Den nya njuren ska bli min men jag fortsätter känna mig orolig och oviss. Innan sköterskan J går av sitt pass ser hon mig i ögonen och säger ”det kommer att bli av”. Jag tror inte henne helt men hoppet finns. Det betyder mycket för mig att hon var där hela natten och satt vid min sida.
Under morgonen träffar jag två läkare. Den ena är väldigt saklig och pratar mest om medicinen och vad som händer efter transplantation. Jag kan inte ta in något av det. Det enda jag hör är den andra läkaren, som säger: ”Njuren är din, det är ingen annan som tävlar om den”. Läkaren ser jätteglad ut men berättar att det kommer bli en lång väntan. Här har jag trott att jag ska vänta två år. – Istället blir det några timmar, vilken baggis. Men dagen blev väldigt lång. På kvällen kommer S, sköterska, in och säger att jag ska vara på operation inom en halvtimma. Snabba ryck, nu går det fort.
Jag passerar narkosen och rullas vidare in på operation. Det är slangar överallt. Jag är lugn. Beredd. Redo. Stark. Inga tårar. Jag tänker inget på vad som väntar efteråt. Men NU vet jag att det blir av. När en sköterska säger, ”god natt”, då vet jag. Andra sidan, vi ses snart!
När jag vaknar svamlar jag, har dålig verklighetsuppfattning och långa minnesluckor. Hörseln kändes usel även synen var extremt dålig, säkert av allt morfin.
Ganska direkt när jag vaknat till träffar jag en sjukgymnast som uppmanar mig att jag ska ta mig upp ur sängen så fort som möjligt, hon hjälper mig. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag undrar om hon hört någon svära så fult som jag gjorde då.
Under helgen hade jag extrema problem med att få igång min mage. Det kan tydligen bli så. Jag fick ont i magen och maten stod mig upp i halsen. Sjuksköterska ”N” ger mig alla möjliga hjälpmedel, men inget hjälper.
Sköterskan ”S” som jobbar på natten, med det röda håret, är en härlig fläkt. Jag frågar henne när min kateter kommer att tas bort. Hon undrar om jag vill att hon ska göra det och i så fall kan hon göra det innan hon går hem, och det vill jag. Hon förklarar bra hur hon kommer att göra, det känns inte alls när hon drar ut den. Efteråt säger hon ”jag hade inte gjort det här på länge” jag skrattar och svarar att om jag hade vetat det hade hon aldrig fått ta det! Det tar några timmar innan jag kan kissa, när det väl kommer känns det som flera liter.
”Läkaren M” kommer för en uppdatering. Mina värden är bra, hon frågar hur jag mår och var jag bor. Sedan frågar hon om jag vill åka hem…??!!! Hem???? JAAA! det vill jag. Är det sant tänker jag, dag fyra efter transplantation, är det möjligt? Jag känner mig så lycklig. Innan jag får åka hem blir det en lång rad med olika undersökningar för att se att allt fungerar.
Inne på ultraljudet träffar jag en läkare. Hon sätter ner ultraljudsapparaten på min mage, ganska direkt säger hon ”Gött”. Jag frågar henne om hon verkligen sa ”gött”? – Det gjorde hon. Det sprakar på skärmen i röda, orange och gula färger. Min vän håller mig hårt i handen. Det verkligen glittrar på skärmen. Läkaren fortsätter ”Jag blir alldeles tårögd, detta är så bra”. Det kändes så kraftfullt.
Efter lunchen kommer transplantationskoordinatorn. Hon pratar mycket, informerar om en massa. Jag kan fråga vad jag vill och undrar till exempel om man får kontakta donatorns familj. Det får man, ett halvår efter transplantation kan jag skriva ett anonymt brev. I dagsläget vet de att allt har gått bra.
Innan jag lämnar sjukhuset måste jag lära mig att fördela min medicin. Det är ”N” som lär mig, det är lite svårt. Men jag kände mig väldigt trygg med henne, jag kunde fråga allt. Det kändes som om hon jobbade dygnet runt, hon hade stenkoll på allt. Vilken supermänniska!
Väl hemma snurrar allt. Jag minns att det var svårt att sova särskilt på grund av kramper i benen men också för att jag hade en stor klump i halsen som höll mig vaken. Såret värkte också och det blev inte många timmars sömn. Magen kom inte igång, mycket ångest, värk och illamående innan magen ville samarbeta med mig. Som komplikation fick jag också med mig diabetes hem. Läkarna verkade övertygade om att det var övergående, man kan tydligen få det efter transplantation. Som det ser ut nu kommer jag få leva med diabetes, det försvann aldrig.
Till slut vill jag tacka. Framförallt den person som bestämde sig att gå med i donationsregistret. Det har gett mig, inte bara en ny chans i livet, utan också perspektiv på livet och vad som egentligen är viktigt och betyder något. Sedan vill jag tacka min familj mamma, pappa, syster med man. Vill också tacka de vänner som så helt och fullt varit vid min sida och låtit mig vara ledsen, arg, och orolig genom resan. Ni vet vilka ni är, kärlek till er!
/Erika