Allt började med att jag plötsligt fick ont i lederna efter min första graviditet 1990 när jag var 31år.Jag hade hört att man kunde få reumatism efter att ha fött barn. En väninna gjorde mig också uppmärksam på att mina ögonvitor hade gulnat en aning, så jag sökte läkare. Det visade sig att jag hade sjukdomen primär biliär kolangit (PBC), en så kallad autoimmun leveråkomma som kroppen själv ställer till med utan någon yttre orsakoch som leder till ärrbildning och leversvikt.
Jag fick börja medicinera för att stimulera gallflödet i levern, men efter 15 år var värdena så pass dåliga att minläkare började tala om transplantation. Ofta hämtar man ju organ från hjärndöda personer och jag var tveksam till det då nya begreppet. Läkaren sa att han respekterade min åsikt men påminde mig om att jag hade två tonårsdöttrar att tänka på. Valet var inte svårt. I april 2005 var det alltså dags.
Men min man Göran och jag hade redan bokat en månadslång semesterresa till Israel, och läkaren tyckte jag kunde behöva lite livskvalitet innan vi påbörjade transplantationsprocessen. Så med hans klartecken reste vi och hade det härligt i början. Men mina symtom förvärrades för varje dag som gick. Jag hade vätska i buken så jag såg gravid ut och sa skämtsamt till Göran (vi var båda lite gråhåriga vid det laget):”Nu tror de att vi är Abraham och Sara!”Till slut blev jag ändå så dålig att vi måste åka till akuten på sjukhuset uppe i Zefat, där jag blev väldigt fint bemött. De gjorde många undersökningar och flera av personalen var nyanlända ryskainvandrare, så en kvinnlig läkare följde hela tiden med som tolk. Det beslutades att jag skulle resa hem till Sverige igen, men för att få flyga måste jag bli inlagd ett par dagar och tömma buken på vätska. Det var en upplevelse i sig att ligga på sjukhus i Israel med släktträffar i korridoren(en blanda davdelning för både judar, araber, druser och beduiner) och dela rum med två ännu sjukare kvinnor, och från mitt sjukrum hade jag vacker utsikt över Galileiska sjön.Deras anhöriga hjälpte mig när Göran måste ringa runt och avboka alla boenden. Han behövde inte betala något, de sa:”Bara din fru blir frisk.”Leverspecialisten doktor Nimmer som ansvarade för mig kontaktade Sahlgrenska och tyckte att de skulle flytta mig högt upp på väntelistan. Vi fick åka gräddfil hem i business class. Jag blev inlagd på Sahlgrenska direkt och där kunde jag lovorda Israels sjukvård, som många bland svenska sjukvårdspersonalen redan kände till. SOS International, som bekostade hemresan, ifrågasatte att minläkare hade låtit mig åka, men mitt sjukdomsförlopp var tydligen oväntat snabbt, så det blev utrett och klart.
Efter hemkomsten till Sverige fick jag ligga isolerad ett par dagar på infektionsavdelning ifall jag hade främmande sjukhusbakterier med mig, vilket jag inte hade.Efter ett par veckors väntan på medicinavdelningen och allt sämre mående hamnade jag i leverkoma en vecka på intensiven, så förgiftad var jag. Det var naturligtvis svårt för Göran och flickorna, familjen och vännerna att se mig ligga där med en massa slangar och apparater och med kroppen mörk-orange av alla gifter som levern inte förmådde hantera. Men så natten till en dag i maj, i sista stund, hittade de äntligen en lever någonstans ute i Europa som passade in på mig, och jag blev transplanterad.
Kirurgen berättade att det sa”klonk”när han slängde min gamla lever i”papperskorgen”, så slut var den.Men allt gick bra och efter ytterligare en vecka med leverkoma på intensiven kunde jag återhämta mig i den sköna försommaren. Operationsärret liknar ett Mercedes-märke (utan ringen), så vi patienter brukade säga”Hallå, Mercedes!”till varandra. Jag hade nästan ingen muskelkraft kvar efter allt sängliggande och den påfrestande operationen och fick öva mig på att gå igen.Göran fick mata mig och borsta tänderna på mig, tjata på mig att äta och dricka ordentligt och ta över sårvård och insulinspruta när jag fick komma hem efter en månad. Jag hade tack och lov inte det minsta ont, så det var skönt ändå.
Efter operationen frågade de mig på sjukhuset vilka planer jag hade framöver. Jag svarade:”Jag ska dansa på min 50-årsfest i oktober”och så blevdet också–mycket tack vare den fantastiska personalen på rehab! Som transplanterad måste man äta medicin som dämpar immunförsvaret resten av livet för att inte kroppen ska stöta bort det främmande organet, vilket innebär att man måste akta sig extra noga för infektioner. Jag har tyvärr fått tillbaka sjukdomen, men förloppet är långsamt och jag går på regelbundna kontroller, så jag är i mycket goda händer.
Varje år den dagen i maj firar jag min andra födelsedag med vänner (i år var det 20-årsjubileum!) och tackar Gud för varje bonusdag jag får med min familj, min man, mina fina flickor, barnbarn och vänner. Jag har jobbat som översättare och fortsätter numera som korrekturläsare så länge jag bara kan, det känns verkligen meningsfullt.Och självklart har jag anmält mig till Donationsregistret för att andra ska få möjlighet till samma hjälp tillbaka till livet som jag fick då.
Ewa