Jag är som vilken mamma som helst.
Mitt namn är Hanna. Mina föräldrar gav mig namnet efter Nationalteaterns ”Hanna från Arlöv”. En högljudd dam som inte gav upp. Jag är betydligt mer ödmjuk än henne men då teater och önskan efter politisk rättvisa har präglat min barndom har jag ändå haft modet att våga tro att jag kan uppfylla mina drömmar. Som en glad och sprallig tonåring var en av mina största drömmar att bli mamma.
När jag var 25 år gammal uppfylldes den drömmen i samband med min sons födelse. Men under graviditeten insjuknade jag i en ärftlig form av dilaterad kardiomyopati (hjärtsvikt), något som inte blev helt klarlagt förrän vid förlossningen när jag blev mycket sjuk väldigt snabbt. Jag flyttades från det lokala sjukhuset i nordligaste Norrbotten, vidare till Umeå, för att sedan komma till Sahlgrenska där man ganska snabbt konstaterade att en hjärttransplantation var nödvändig.
De första sex veckorna av min sons liv svävade jag mellan liv och död, innan man hittade ett passande hjärta och jag genomgick en lyckad transplantation. Nu har det snart gått sex år och det har varit en tid som varit fylld av hårt arbete med en vilja som heter duga och en stor tacksamhet över att ha fått livet tillbaka. I min hemby Pajala har detta varit en stor händelse eftersom hjärttransplantationer inte hör till vanligheterna och jag har redan blivit lite av ett språkrör för donationer lokalt.
Innan jag blev sjuk hade jag inte en tanke på att ta ställning i donationsfrågan, inte för att jag tyckte det var ointressant utan för att det helt enkelt inte var något som det pratades särskilt mycket om.
I snart sex år har jag levt med ett nytt hjärta i min kropp. Ett hjärta som passade perfekt och som har gjort mitt liv så mycket bättre.
Och varje årsdag av min transplantation lyser ett ljus för min donator. För jag är evigt tacksam för att jag fick leva. Idag mår jag så bra som jag aldrig gjort tidigare och jag är som vilken mamma som helst!
Många kramar
// Hanna, Peter och Herman.