Jag skulle behöva dialys och transplantation senare i mitt liv berättade doktorerna. Efter det beskedet var allting en berg-och-dalbana.
Min sjukdomshistoria började sommaren 2006. Jag var gravid i vecka 20 med min son och blev kallad på extra kontroller då mitt blodvärde var oroväckande lågt. Jag mådde toppen och förstod inte ett dugg när läkaren var oroad. Jag blev informerad om att mina njurvärden var dåliga och de befarade att jag antingen skulle föda ett väldigt litet och förtidigt barn eller att jag helt enkelt skulle få ta bort fostret. Det var sjukt konstigt och svårt att ta in. Jag kände mitt barn sparka i magen och visste inte om det skulle få leva eller ej. Efter det beskedet följde massor med tester och väntan på sjukhus. Jag låg inlagd sammanlagt två månader. Under dessa veckor hände tack och lov inte så mycket med mina njurvärden. Jag fick till och med åka hem i perioder och min son föddes den 7 september i v 36+4. Han var liten, men frisk.
Då jag var förlöst kunde läkarna ta reda på vad det var för fel på min kropp. Det visade sig att njurvävnaden var förstörd och jag hade bara ca 20 % kapacitet kvar. Jag skulle behöva dialys och transplantation senare i mitt liv berättade doktorerna. Efter det beskedet var allting en berg-och-dalbana. Jag mådde väldigt dåligt och hade svårt att fatta varför något sådant här skulle hända mig. Jag var trött på så många plan. Jag kunde inte tänka klart, orkade inte leka med min son. Var som en zombie. Njurarna försämrades också allt snabbare, vilken gjorde mig mer trött, illamående. Jag mådde skit helt enkelt.
Under 2007 erbjöd sig min syster att donera en njure till mig. Känslan att få något så stort av sin syster är så delad. Jag ville ju absolut ha en njure, men min oro för henne var stor. Skulle jag dra ned henne i fallet? Jag hade mycket funderingar kring det. Skuldkänslor till och med. Det kändes som jag var en belastning för alla. Hur som helst så på började min syster en donationsutredning.
Innan min systers utredning var klar, försämrades mina njurar. Jag tvingas börja i dialys i januari 2008. Jag fick en CDK insatt i halsen till dialysen. Jag mådde bättre av att gå i dialys, men jag sov i stort sett hela tiden då jag hade så lite krafter. Sedan hände det mest fantastiska, min syster blir godkänd att donera till mig! Jag minns fortfarande ögonblicket som jag fick beskedet. Det var en sådan lättnad. Jag skulle få slippa dialysen. Vi fick ett operationsdatum i maj.
De efterföljande dagarna efter min operation var fantastiska. En sådan känsla att må bra, känna sig stark. Jag minns att jag vandrade omkring i Botaniska trädgården utanför Sahlgrenska med kateter och kisspåse. Men vad brydde jag mig om det. Jag mådde så härligt. Jag är så innerligt och evigt tacksam för att min syster har gett mig denna underbara gåva. Den gåvan har gjort mig till en piggare och mer närvarande mamma, fru och syster. Jag har kunnat skaffa ett barn till, rest, jobbat, levt. Sådana saker som ”vanliga” gör.
Jag älskar att jag kan vara vanlig!
Njuris tickar på och jag hoppas han fortsätter med det många år framöver.
// Isabell