Hej! Mitt namn är Ivana, 33 år och detta är min historia om hur jag blev njurtransplanterad.
När jag var tio år diagnostiserades jag med högt blodtryck. Läkarna på Östra sjukhuset kunde inte hitta orsaken till det utan lösningen blev blodtrycksmediciner och regelbundna kontroller och det funkade bra….tills februari 2014.
Jag hade märkt att jag var ovanligt trött, hamnade i “matkoma” varje gång jag hade ätit, var blek och mitt blodtryck såpass högt att blodtrycksmätaren ibland inte kunde mäta det. Då jag jobbade i vården antog jag att stress var orsaken och tänkte inte mer på det. Till slut övertalades jag att kontakta läkare som bestämde att ta lite prover. När jag satt hos läkaren nästa dag blev jag uppringd av labb som sa att jag hade så dåliga provresultat att jag genast skulle till akuten. Det visade sig att kreatininvärdet var 1150 och ett Hb på 67. En timma senare låg jag i ambulans på väg till Södra Älvsborgs sjukhus. Där skulle jag bli kvar sex veckor.
MÅNGA prover och undersökningar gjordes på sjukhuset och läkarna försökte verkligen att rädda mina njurar – men det var för sent. Läkarna var förvånade över att jag fortfarande stod på benen med det låga Hb jag hade. Eftersom njurarna inte fungerade, gick jag upp 10 kilo på två dagar och allt var vätska. Jag fick en dialyskateter inopererad och började dialys. Först fem timmar varje dag i 14 dagar och sedan tre gånger i veckan. Under dessa sex veckor hände det mycket, jag fick dubbelsidig lunginflammation pga all vätska i kroppen, jag hamnade på hjärtintensiven då de märkte att mitt hjärta hade börjat påverkas av mitt höga blodtryck (som högst hade legat på 250/150 och puls på 110). Då de inte lyckades få ner mitt blodtryck blev jag skickad till IVA, där låg jag bland alla apparater och slangar i tre dagar innan jag till slut fick komma tillbaka till min ordinarie avdelning. Så småningom var mina värden såpass bra att jag kunde skrivas ut, åka hem och fortsätta dialysen på sjukhuset hemmavid. Jag fick flera infektioner under tiden och fick byta dialyskateter ett par gånger, men i övrigt hände inte så mycket. Jag gick på mina dialystider och kämpade för att hålla värdena såpass bra att jag kunde opereras.
Nu var det också dags att prata transplantation. Jag kommer aldrig att glömma när läkaren sa att jag behöver en njurtransplantation och undrade om jag hade syskon. Jag tittade på honom och svarade att ja, det har jag. Det bästa är om syskon kan donera, det blir bäst resultat då, säger läkaren. Det första jag tänkte var NEJ!!! Aldrig i livet att jag frågar om det. För, hur frågar man någon att ge ett organ? Jag tar från en avliden, sa jag. Det jag inte visste just då var att min syster hade kontaktat läkarna själv och bett om att få utredas om hon kunde bli donator, vilket visade sig att hon kunde bli. En perfekt donator dessutom. Hon fick dock arbeta intensivt för att övertala mig att ta emot hennes njure.
Ett år senare kom dagen då jag och min syster skulle opereras. Vi blev inlagda dagen innan och det var många förberedelser med bl.a blodprover, träffa läkare, träffa narkosläkaren och den där duschen innan läggdags. Kl 9.00 rullades vi in i operationssalen och strax efter slocknade jag. Vaknade på uppvaket ca 19:00. Jag minns att jag först frågade om min syster var ok och om allt gått bra. Syrran var vaken sedan länge, hon satt och åt glass och hade redan hunnit prata med pappa i telefon. Njuren hade kommit igång direkt och allt hade gått jättebra.
Sex dagar senare fick jag åka hem. Det var så konstigt i början, minns jag, att återigen ställa om till att nu får jag äta och dricka allt igen. Det tog flera dagar innan jag fattade att jag inte var begränsad till 7,5 dl vätska per dag (den som haft restriktioner förstår kampen med att hålla sig till det). Nu var det dags att börja leva igen, för när man går på dialys så blir livet på paus… iallafall för mig. Och den glädjen att få leva igen, kommer jag aldrig glömma.
Så, hur går det för mig nu då sex år senare? Jodå, jag mår bra. Mitt höga blodtryck är fortfarande kvar, och jag tar medicin för det. Många urinvägsinfektioner har jag haft – vilket jag antar är normalt att få det ibland som transplanterad, men trots det mår jag och njuren bra. Tacksamheten är oändlig till min syster som valde att donera till mig och jag är så stolt. Jag hade gjort samma sak utan att tveka. Min syster mår bra, hon jobbar och lever sitt liv normalt. Hon går också på kontroller vilket är jättebra.
Så, till er där ute som läser detta:
Skriv upp er på donationsregistret. Ni kan hjälpa så många liv med era organ när ni en dag inte behöver dem längre. För det är mäktigt att kunna hjälpa någon. Tag ställning.
Tack för att ni tog er tid att läsa min historia och ta hand om er där ute i dessa coronatider.
//Ivana Zeba