En varm julinatt kom det efterlängtade telefonsamtalet. Efter fyra månader på väntelistan så ringde det på min telefon kl.01.00. En röst i luren meddelade att man nu hade hittat ett nytt hjärta till mig. Jag ombads att göra mig redo att åka till Lund, och en halvtimme senare kom taxin. Jag kan ärligen säga att när samtalet kom så blev jag fruktansvärt knäsvag. Det enda jag kan jämföra med var när jag gifte mig för 25 år sedan.
Väl framme i Lund förbereddes jag för operationen, som jag fått reda på skulle ske kl.07.30. Innan jag fördes in på operationssalen hann jag säga på återseende till min fru och mina barn – sen blev det svart. Två dagar senare togs respiratorn bort och jag väcktes ur narkosen, mörbultad och full av tillförsikt. Enligt min fru hade operationen tagit endast sju och en halv timme, och allting hade fortskridit utan komplikationer. Efter ytterligare två dagar flyttades jag från intensivvårdsavdelningen till hjärtavdelningen. Jag hade redan då fått prova på att resa mig från sängen och gå runt lite, viket inte var det lättaste med en massa kopplade slangar och kateter.
Väl uppe på avdelningen började den riktiga rehabiliteringen med sjukgymnastik, och fantastiska sköterskor och läkare. Redan efter en vecka så var jag utomhus och promenerade en kilometer tillsammans med sjukgymnasten. Jag måste framhålla att allt det arbete som jag lade ner inför operationen med sjukgymnastik och promenader gynnade verkligen mig i mitt rehabiliteringsarbete. Det konstiga är att fast hela bröstkorgen har varit öppnad så har jag haft väldigt lite smärta och jag har kunnat röra mig obehindrat från första början.
Så efter tre veckor på avdelningen var det dags för mig att åka hem och möta vardagen igen. Med mig hade jag förmanande ord från dietister, sköterskor och läkare och ett körschema på hur alla undersökningar skall skötas det kommande året (blodprover, biopsier etc). Och en väska full med alla mediciner.
Äntligen kunde min fru och familj börja slappna av lite. Jag var själv så inne i min sjukdom att det var svårt att föreställa sig vad mina nära och kära har gått igenom under denna tiden. Jag tror att de burit en större börda än vad jag gjort, och nu börjar det bli dags för mig att betala tillbaka. Jag är otroligt glad för det stöd från familj och vänner som jag fått de senaste fem åren.
Efter en vecka på hemmaplan var det så dags för nästa utmaning. Jag fick en plats för rehabilitering på Orupssjukhuset i Höör, där jag tillbringade de kommande fyra veckorna. Ett alldeles underbart ställe där både kropp och själ behandlades. Jag har hela tiden haft ett tydligt mål för hela min rehabilitering. 2016 går nämligen ett Europamästerskap för hjärt-/lungtransplanterade av stapeln i Finland. I denna tävling planerar jag att bärga en guldmedalj i bordtennis. Kanske lite ambitiöst men jag behöver ett mål för att orka med all rehabträning. För fastän att jag kunnat träna innan och efter operationen så är jag fortfarande svag. Pingisträningen har jag precis startat med (spelade 20 minuter med min son) sen var jag helt färdig, men attans vad roligt det var.
Jag och min familj är otroligt tacksamma för den generösa gåvan som donatorfamiljen har gett mig och min familj. Det känns verkligen som att man fått en andra chans till livet, och jag hoppas att det kan skänka en tröst till donatorfamiljen att veta att en del av deras nära och kära lever vidare i mig och skänkt mig livet åter.
Jag kan garantera att jag skall göra allt i min makt för att ta tillvara på gåvan som jag fått. Äntligen finns det en framtidstro.
Äntligen!!!
Hjälp en medmänniska och fyll i donationsregistret och gör din vilja känd för alla. Jag önskar att alla kan få samma chans som jag fått.
En lycklig Jerry Selmquist